Tag Archives: Tävling

Midnattsloppet på dryga 42 minuter.

En augustikväll varje sommar så förvandlas Södermalm till rena rama cirkusplatsen med samba dansare, jobbiga coverband och tio tusentals löpare när Midnattsloppet går av stapeln. Jag har alltid tyckt illa om det där loppet och försökt undvika att vara hemma den här helgen eftersom jag har svårt för det jippobetonade eventet med allt för många pajjasar som springer i maskeradkläder. Men förra sommaren var det några vänner som jag tränar med ibland som skulle springa som drog med mig och igår var det så dags igen.

Förra sommaren hade jag missat att anmäla mig i tid så leta på auktionssajter för att hitta en startplats och det hela slutade med att jag sprang som fru Bodström  i en tajt damtröja efter att jag köpt en startplats av en dam vars make (den förre justitieministern) hade glömt att berätta att de skulle på middag just den kvällen loppet skulle vara. Även i år hade jag glömt att anmäla mig i tid, men lyckades få tag på en plats av snubbe som inte kunde springa på grund av att han skulle på ett bröllop. Så vill du leta rätt på mig i startlista så står jag som Anders Jacobsson.

Tyvärr så fick två av mina vänner ställa in i sista stund p g a sjukdom. Men vi var i alla fall tre som samlades hos mig en dryg halvtimme innan starten laddade med lite espresso. Två av oss hade fått startplats i första startgrupp (men långt bak) och den tredje i andra startgrupp. Efter kaffet så värmde vi upp med en jogg i det lätta regnet till starten och gick in i startfållan ungefär en kvart innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen var i full gång med hög skitmusik och aerobicsinstruktörer som ledde en hysterisk upprvärmning.

Jag och Staffan stod ganska långt bak i vår startgrupp men eftersom tiden tas med chip så hade vi ingen panik med att få en bra startplats och när startskottet ljöd så tog jag det ganska lugnt fram till startlinjen. Troligen för lugnt för när jag väl kom fram till den så var jag inte alls beredd när folk trängde sig in  framför mig. Det här gjorde att jag förlorade ganska mycket tid i loppets inledning. Efter ungefär 200 meter kunde jag äntligen börja springa någorlunda men inte snabbare än under ett vanligt träningspass, runt 4.50 min/km. Det retade mig att det inte gick springa på som jag ville trots att jag i år stod i en mycket bättre startgrupp än förra året. Men efter ca 500 meter så jag att några började springa utanför plastbandet som avgränsade banan från trafiken. Jag tog efter och kunde snabbt plocka igen mark och vid 1 km-märket så passerade jag Staffan som hade varit precis framför mig när vi passerade startlinjen men bara sekunder efteråt hade jag halkat 20 meter efter.

Jag fick springa under plastbandet ett par gånger, bl a för att hålla undan för en ambulans. Under hela loppet så fick mycket av koncentrationen läggas på att tas sig fram och förbi folk snarare än att hitta en hög och jämn fart. Det blev upp på trottoarer, ner från trottoarer, zickzacka från kant till kant, korta rusher för att ta sig förbi folk, gena i kurvor eller ta ytterspår i fall det fanns mer plats där.

Under loppet togs det tre officiella mellantider, det var svårt både att hitta kilometermarkeringarna och se min egen klocka i mörkret, så någar bar kilometertider fick jag inte. Men 2,5 km passerade jag i alla fall på 10,50, snittfart 4,18 trots att starten är ganska plan och snabb. Och med den starten skulle det bli ganska svårt att ta sig under 43 minuter vilket var mitt mål.

Men sen lyckades jag öka farten ganska mycket och nästa fjärdedel av loppet sparng jag i ett 3,56-tempo och kunde plocka många placeringar, från 765 till 616. Sjätte kilometern är riktigt jobbig med en lång uppförsbacke upp till Sofia kyrka, ca 700 meter lång och med en höjdskillnad på 50 meter. Jag tog det ganska lugnt uppför och försökte hålla ungefär samma fart som majoriteten runt omkring. Det här gjorde att backen gick tämligen smidigt och jag blev faktiskt lite förvånad när jag hörde kören som signalerade att stigningen var över.  Sen försökte jag öka farten igen, men jag hade lite svårt att hålla en hög fart i mörkret på det ställen där gatubelysningen inte är lika stark.

Strax innan 7 kilometersmärket så passerar banan Fjällgatan där man har en av de allra vackraste utsikterna över centrala Stockholm. OCh när vi sprang förbi där tänkte jag lite grand på den gångna veckans jobb som till stor del utspelats just på denna plats. Här fanns det en vätskekontroll och funktionärerna här skrek uppmuntrande ord om att det bara var 3 km kvar. För min del så fick den här peppningen dock motsatt verkan då vi passerade kilometermärket först en minut senare och jag tappade lite gnistan och fick fr mig att det skulle bli omöjligt att få en hyfsad tid.

Upplägget som jag hade tänkt var att öka farten efter 7 km, men nu hade jag stora problem och kunde inte springa avslappnat utan fick kämpa och om jag tidigare bara såg de som jag var snabbare än så kunde jag nu bara lägga märke till dem som passerade mig utan att jag kunde svara. Med bara två kilometer kvar så kommerdet en kort med brant backe upp till Mosebacke. förra året tyckte jag att den var hemsk men nu gick det förvånansvärt lätt att ta sig upp. Efter det här så är det utför men jag vågade inte släppa på helt och hållet eftersom de blöta gatstenarna såg ganska hala ut i den regniga augustimörkret och jag ville inte halka omkull.  Med 1500 meter kvar så började jag öka farten, de 300-400 metrarna på St Paulsgatan är ganska bökiga eftersom gatan är trång och det stod en del bilar parkerade på den så det blev en del zickzackande och korta rusher istället för en stadig hastighetsökning. När vi äntligen kom ut på Hornsgatan så fick jag ett ganska fritt spår och kunde börja spurta. Man ser målet ganska tidigt vilket gör att målet känns mycket närmre än vad det är och det är lätt att bli övermodig. Med ett par hundra meter kvar så hörde jag någon bakom mig som ropade att han ville förbi, jag var i min tur på väg att passera en snubeb till höger om mig och om jag skulle ta ett steg åt sidan så hade jag varit tvungen att sakta in så istället la jag på en spurt i maxfart som jag försökte hålla så länge som möjligt. Det bästa hade nog varit att sparat det här krutet tills jag bara hade hundra meter kvar så nu fylldes benen med mjölksyra och med femtio meter kvar var det som om huvudet tyckte “nu är du ju i princip i mål så ta det lugnt” och jag saktade av lite väl tidigt.

När jag sprang över mållinjen så kollade jag på min klocka och såg att jag hade sprungit på tiden 42.10 vilket ger ett snittempo på 4,12 min/km, vilket jag får vara mer än nöjd med med tanke på den usla inledningen på loppet och den ojämna löpningen som det blir i ett lopp med så mycket deltagare som Midnattsloppet. Det var ju faktiskt mitt näst bästa millopp någonsin och bara 20 sekunder över mitt personbästa.