Tag Archives: Personligt rekord

Mariestads marathon på 3,17,23. Nytt personbästa.

I lördags sprang jag för andra året i rad Mariestads Marathon, ett litet familjärt lopp som springs utmed Vänerns strand. Loppet har bara lite drygt 100 deltagare vilket gjorde att det går att få en bra placering och förra året vann jag klassen Män över 40 på tiden 3;19;24. Det här året var mitt mål att ännu en gång gå under 3 timmar och 20 minuter för att kunna anmäla mig till Boston Marathon (jag har dock inte bestämt mig, men vill ha möjligheten).

Loppet startade så tidigt som klockan tio på morgonen vilket är alldeles för tidigt för mig först framåt lunch brukar jag kunna springa i ett någorlunda tempo och i lördags hade jag dessum lite huvudvärk och kände mig lite seg.

I år hade  banan ändrats lite jämfört med i fjol, och nu sprang man från Snapens friluftsområde utanför Mariestad in till hamnen där man vände och sprang samma väg tillbaka. Detta  gjorde ett varv som motsvarade ett kvartsmarathon och alltså fick man springa banan fyra varv. Förra året fortsatte banan en bit ut på andra sidan Mariestad innan man vände och varvet sprangs tre gånger.

På startlinjen var det inte bara marathonlöpare utan även ett gäng som ställde upp i ett lopp som gick över ett enda varv. När startskottet gick så tog jag det lite lugnt och ville hitta ett bra tempo istället för att rusa iväg med tätgruppen.

Jag hade lagt upp en plan för loppet där jag skulle springa första milen på 45 minuter, andra på 46, tredje på 47 och fjärde på 48. Vilket skulle resultera i en sluttid på 3,17-3,18.

Även om känslan var att det inte alls gick snabbt i början så gick första kilometern på 4,12 vilket var mycket snabbare än planerat.

Efter ungefär fem minuters löpning så hade jag hamnat i en liten grupp med sex-sju löpare, som sprang i ett bra men ganska behagligt tempo. Då jag inte kände mig helt och fullt i toppform så kändes det som att vi sprang i 5 min/km-tempo men när jag såg vilka andra som var i gruppen så förstod jag att det gick mycket fortare. Till exempel så var det en tjej med som hade blivit presenterad som den tolfte snabbaste svenskan på marathondistanden i år med ett personbästa på 3.06.

De nästa fyra kilometrarna,  gick i ett ganska stadigt 4,25-tempo trots motvind och efter vändpunkten så ökade farten ytterligare till 4,17 tempo och efter någon kilometer så beslutade jag att släppa kontakten med gruppen. Istället slog jag följe med två löpare där den ene sa något i stil med; “vi har en gångare till vänster”. Jag hörde inte först vad han sa utan kollade ut till vänster ut över Vänern för att se om det var en ångbåt där, då frågade han mig: “visst har du tävlat i gång?” Det här fick mig att fundera några minuter på om jag skulle ta det som en förolämpning för en löpare att bli kallad “gångare” eller om jag skulle ta det som att han tar det som en komplimang och att han menade att jag hade ett väldigt ekonomiskt steg.

Jag frågade dem vad de siktade på för sluttid och de siktade båda på att gå under 3,10 och berättade att vi just nu höll jämna 4,24-kilometrar.  Vilket fortfarande var alldeles för snabbt, men eftersom det kändes helt OK så tänkte jag att jag försöker hänga på så länge som möjligt.

10 km passerades på 43,40, vilketär bara två minuter över mitt personbästa på milen. Vid varvningen så plockade jag upp en vattenflaska och två paket energigel, mitt löpsällskap stannade båda till och drack ett par muggar vatten så först tjänade jag några meter men sen när jag började dricka ur min flaska så kom de ikapp och jag tackade kontakten med dem medans jag sprang och smådrack i några hundra meter. Med vinden i ansiktet och kunskapen om att jag låg långt under mitt tidsschema så bestämde jag mig för att inte göra något försök att komma ikapp dem. Utan draghjälp så tappade jag snabbt fart och nästa två km gick i 4,33-tempo. Ungefär en kilometer efter varvningen så mötte jag Anna, min flickvän, som sprang kvartsmilsloppet med ett stort leende på läpparna.

Vid nästa vattendepå (ca 13 km) så kände jag att jag började få ett skoskav på vänster häl. Och så länge som jag sprang ensam så var det svårt att stänga av tankarna på skavsåret och det här gjorde att jag tappade ytterligare i tempo. Det här gjorde att jag ganska snart hörde andningen från andra löpare och mycket riktigt innan vändpunkten så var jag upphunnen av två löpare.  Med min nya draghjälp och medvind så kunde jag öka farten igen och nästa fem kilometer gick i ett genomsnittstempo på 4,30 min/km och när jag varvade efter halvmaran så hade det gått 1 timme och 36 minuter.

De här två löparna tog ett längre stopp vid vattenbordet och passade på att äta lite banan vilket gjorde att jag fick ett gasnka långt försprång och sprang en kilometer ensam. Eftersom jag hade börjat känna mig trött så kände jag på mig att  jag egentligen borde väntat in dem för att få draghjälp i motvinden. Så tjugoandra kilometern gick återigen lite långsammare och de hann upp mig igen. Jag hängde på och hoppades att kunna följa med åtminstone till nästa vändpunkt så att jag fick lite draghjälp genom motvinden.  Halvvägs dit så började den yngre av de två löparna att öka takten, eller om det var vi två andra som tappade far, och långsamt öppnades en allt större lucka till oss två.

Jag höll den andres rygg till ungefär 27 km då distansen och tempot började kännas i kroppen, nu var vi nere i  5 min/km-tempo. På något lustigt sätt så var det som om benen fick för sig att det var målgång vid nästa varvningen och ville öka farten. Jag berättade detta för min löparkollega i tron att om jag bara själv hör hur dumt det låter att benen vill spurta trots att ungefrör 15 km återstår så kanke jag kan slå de här dumma impulserna ur hågen. Det visade sig dock att jag inte alls hade sådan kontroll över mina ben utan bara några minuter senare så kände jag hur farten ökade mot min vilja och jag började dra ifrån den andre löparen.

Så de följande kilometrarna gick i  4,40-4,45 tempo. Jag visste att det skulle bli omöjligt för mig att hålla den farten hela vägen till mål. Näör jag kom till varvningsområdet så var det nästan omöjligt att inte tänka på hur skönt det skulle vara att stanna så jag var tvungen att stålsätta mig för att rent mentalt orka runt vändpunkten och ge mig ut på ytterligare en mil.

Jag kunde höra hur löparen närmast bakom mig började närmas sig igen och jag visste att jag var tvungen att försöka få så mycket draghjälp som möjligt för att kunna få en sluttid under 3,20. Med tio kilometer kvar hade jag fortfarande en god marginal, 54 minuter, vilket i normalfallet skulle vara rena rama joggingtempot men nu kändes det som att jag när som heslt kunde ta helt slut och ville förska få en ännu större marginal för att vara säker på att gå i mål på nytt personbästa. När jag blev upphunnen av löparen som jag bara några kilomter tidigare sprungit ifrån så hade jag tyvärr ingen ork att hänga på honom utan han försvann gansak snabbt i motvinden. Som tur var fick jag en liten mental boost av att se att jag samtidigt närmade mig en annan löpare. Det var en av de två löparna som siktade på 3,10 som uppenbarligen hade tröttnat mer än jag. Jag hoppades komma ikapp honom vid nästa vätskekontroll och sedan kunna ligga bakom honom i någon kilomtere för att få lite draghjälp i motvinden. Han tog dock en sådan lång vattenpaus att jag gick förbi och det blev jag som fick honom i ryggen istället för tvärtom. I samband med att jag passerade honom så utbytte vi lite uppmuntrande rop och vi gjorde sällskap till vändpunkten där jag ropade till honom “Nu har vi bara 5 km i medvind kvar”. Han svarade med “Jag är helt slut och får vara glad om jag tar mig i mål”.

Med 5 195 meter kvar så hade jag 28 minuter på mig att slå mitt personbästa så jag var fortfarande tvungen att gå under 5,26 min/km för att klara detta. Naturligtvis var jag alldeles för trött för att orka göra den här huvudräkningen under loppet, men så mycket förstod jag att det inte gick ta det allt för lugnt utan jag var fortfarande tvungen att ligga på.

Jag blev mer och mer säker på att jag någon gång under loppet skulle kunna bli tvungen att stanna och gå och då skulle mycket tid kunna rinna iväg.

Mot alla odds lyckades jag faktiskt öka farten en aning nästa tre kilometer och fyra mils-skylten passerades på 3 timmar, 6 minuter och 40 sekunder och först nu började jag på allvar tro att jags kulle nå mitt mål.

För säkerhets skull så fortsatte jag att pressa mig till det yttersta och när jag hade 195 meter kvar till målet så slängde jag ett öga på min kocka och såg att jag hade gott om tid kvar. När Snapens friluftsanlägning dök upp i skogen så gjorde jag ett försök att spurta, men mina trötta ben förmådde inte öka farten nämnvärt. Men jag brydde mig inte särskillt mycket när jag hörde speakerns röst säga: “Staffan Fredén Stockholm 3 hours 17 minutes and 23 seconds”.