Tag Archives: midnattsloppet

Midnattsloppet på dryga 42 minuter.

En augustikväll varje sommar så förvandlas Södermalm till rena rama cirkusplatsen med samba dansare, jobbiga coverband och tio tusentals löpare när Midnattsloppet går av stapeln. Jag har alltid tyckt illa om det där loppet och försökt undvika att vara hemma den här helgen eftersom jag har svårt för det jippobetonade eventet med allt för många pajjasar som springer i maskeradkläder. Men förra sommaren var det några vänner som jag tränar med ibland som skulle springa som drog med mig och igår var det så dags igen.

Förra sommaren hade jag missat att anmäla mig i tid så leta på auktionssajter för att hitta en startplats och det hela slutade med att jag sprang som fru Bodström  i en tajt damtröja efter att jag köpt en startplats av en dam vars make (den förre justitieministern) hade glömt att berätta att de skulle på middag just den kvällen loppet skulle vara. Även i år hade jag glömt att anmäla mig i tid, men lyckades få tag på en plats av snubbe som inte kunde springa på grund av att han skulle på ett bröllop. Så vill du leta rätt på mig i startlista så står jag som Anders Jacobsson.

Tyvärr så fick två av mina vänner ställa in i sista stund p g a sjukdom. Men vi var i alla fall tre som samlades hos mig en dryg halvtimme innan starten laddade med lite espresso. Två av oss hade fått startplats i första startgrupp (men långt bak) och den tredje i andra startgrupp. Efter kaffet så värmde vi upp med en jogg i det lätta regnet till starten och gick in i startfållan ungefär en kvart innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen var i full gång med hög skitmusik och aerobicsinstruktörer som ledde en hysterisk upprvärmning.

Jag och Staffan stod ganska långt bak i vår startgrupp men eftersom tiden tas med chip så hade vi ingen panik med att få en bra startplats och när startskottet ljöd så tog jag det ganska lugnt fram till startlinjen. Troligen för lugnt för när jag väl kom fram till den så var jag inte alls beredd när folk trängde sig in  framför mig. Det här gjorde att jag förlorade ganska mycket tid i loppets inledning. Efter ungefär 200 meter kunde jag äntligen börja springa någorlunda men inte snabbare än under ett vanligt träningspass, runt 4.50 min/km. Det retade mig att det inte gick springa på som jag ville trots att jag i år stod i en mycket bättre startgrupp än förra året. Men efter ca 500 meter så jag att några började springa utanför plastbandet som avgränsade banan från trafiken. Jag tog efter och kunde snabbt plocka igen mark och vid 1 km-märket så passerade jag Staffan som hade varit precis framför mig när vi passerade startlinjen men bara sekunder efteråt hade jag halkat 20 meter efter.

Jag fick springa under plastbandet ett par gånger, bl a för att hålla undan för en ambulans. Under hela loppet så fick mycket av koncentrationen läggas på att tas sig fram och förbi folk snarare än att hitta en hög och jämn fart. Det blev upp på trottoarer, ner från trottoarer, zickzacka från kant till kant, korta rusher för att ta sig förbi folk, gena i kurvor eller ta ytterspår i fall det fanns mer plats där.

Under loppet togs det tre officiella mellantider, det var svårt både att hitta kilometermarkeringarna och se min egen klocka i mörkret, så någar bar kilometertider fick jag inte. Men 2,5 km passerade jag i alla fall på 10,50, snittfart 4,18 trots att starten är ganska plan och snabb. Och med den starten skulle det bli ganska svårt att ta sig under 43 minuter vilket var mitt mål.

Men sen lyckades jag öka farten ganska mycket och nästa fjärdedel av loppet sparng jag i ett 3,56-tempo och kunde plocka många placeringar, från 765 till 616. Sjätte kilometern är riktigt jobbig med en lång uppförsbacke upp till Sofia kyrka, ca 700 meter lång och med en höjdskillnad på 50 meter. Jag tog det ganska lugnt uppför och försökte hålla ungefär samma fart som majoriteten runt omkring. Det här gjorde att backen gick tämligen smidigt och jag blev faktiskt lite förvånad när jag hörde kören som signalerade att stigningen var över.  Sen försökte jag öka farten igen, men jag hade lite svårt att hålla en hög fart i mörkret på det ställen där gatubelysningen inte är lika stark.

Strax innan 7 kilometersmärket så passerar banan Fjällgatan där man har en av de allra vackraste utsikterna över centrala Stockholm. OCh när vi sprang förbi där tänkte jag lite grand på den gångna veckans jobb som till stor del utspelats just på denna plats. Här fanns det en vätskekontroll och funktionärerna här skrek uppmuntrande ord om att det bara var 3 km kvar. För min del så fick den här peppningen dock motsatt verkan då vi passerade kilometermärket först en minut senare och jag tappade lite gnistan och fick fr mig att det skulle bli omöjligt att få en hyfsad tid.

Upplägget som jag hade tänkt var att öka farten efter 7 km, men nu hade jag stora problem och kunde inte springa avslappnat utan fick kämpa och om jag tidigare bara såg de som jag var snabbare än så kunde jag nu bara lägga märke till dem som passerade mig utan att jag kunde svara. Med bara två kilometer kvar så kommerdet en kort med brant backe upp till Mosebacke. förra året tyckte jag att den var hemsk men nu gick det förvånansvärt lätt att ta sig upp. Efter det här så är det utför men jag vågade inte släppa på helt och hållet eftersom de blöta gatstenarna såg ganska hala ut i den regniga augustimörkret och jag ville inte halka omkull.  Med 1500 meter kvar så började jag öka farten, de 300-400 metrarna på St Paulsgatan är ganska bökiga eftersom gatan är trång och det stod en del bilar parkerade på den så det blev en del zickzackande och korta rusher istället för en stadig hastighetsökning. När vi äntligen kom ut på Hornsgatan så fick jag ett ganska fritt spår och kunde börja spurta. Man ser målet ganska tidigt vilket gör att målet känns mycket närmre än vad det är och det är lätt att bli övermodig. Med ett par hundra meter kvar så hörde jag någon bakom mig som ropade att han ville förbi, jag var i min tur på väg att passera en snubeb till höger om mig och om jag skulle ta ett steg åt sidan så hade jag varit tvungen att sakta in så istället la jag på en spurt i maxfart som jag försökte hålla så länge som möjligt. Det bästa hade nog varit att sparat det här krutet tills jag bara hade hundra meter kvar så nu fylldes benen med mjölksyra och med femtio meter kvar var det som om huvudet tyckte “nu är du ju i princip i mål så ta det lugnt” och jag saktade av lite väl tidigt.

När jag sprang över mållinjen så kollade jag på min klocka och såg att jag hade sprungit på tiden 42.10 vilket ger ett snittempo på 4,12 min/km, vilket jag får vara mer än nöjd med med tanke på den usla inledningen på loppet och den ojämna löpningen som det blir i ett lopp med så mycket deltagare som Midnattsloppet. Det var ju faktiskt mitt näst bästa millopp någonsin och bara 20 sekunder över mitt personbästa.

Advertisements

Midnight race in Stockholm

One night every summer my part of Stockholm (Södermalm), becomes a circus with samba dancers, cover bands and ten thousands of runners when Midnattsloppet hits the streets. I’ve always despised that race since it’s to many runners in masquerade outfits and more of a street party than a race. But last year a couple of friends taht I run with who was gonna run so I joined them. And this year we were gonna make this into a tradtion.

Last summer I forgot to register in time so I had to buy an entry ticket on a auction website, I bught the ticket of the wife of swedens former minister of justice and had to run in a tight lady T-shirt. This year I also forgot to register but got in contact with a guy who couldn’t run so I ran as Anders Jacobsson. Unfortunally two of my friends called in sick and had to cancel the race in last minute.

But the remaing three, me, Jonas and Staffan, met at my place half an hour before the start for a shot of espresso and pep talk. Me and Staffan started in the first group (but in the back of that group) and Jonas in group two. After the coffee we warmed up with a jog to the start, around 1 k, in a light rain. When we entered the starting area with around 15 minutes to go before the start the warm up was in full swing with loud bad music and aeorobic instructors leading the warm up.

We were standing really far back in our start group but since we raced with chip times I didn’t care that much because people in our startgroup should run in a pace around what I was aiming for. So I took it a little easy till I reached the starting line but wasn’t prepared with all teh people cutting in front of me right after the line. Making me lose a lot of time in the beginning. After aroud 200 meters then I finally could run properly, but not quicker than a 4.50 min/km pace, I was really annoyed and thought I wouldn’t be able to run faster than an easy work out, and I felt really light and quick. After around 500 meters I saw a couple of guys running on the wrong side of the plastic tape that parted the race course from the traffic. i took after them and started to gain places and around the 1 k mark I passed Staffan who started just in front of me but got away much better.

I had to cross the tape a couple of times back and forth because to get out of the way of an ambulance and other things. Thru the whole race I zig zaged up  on the pavement down from the pavement, from the left side of the street to the right, cutting corners taking a longer turn everything just to try to pass other runners.

The 2,5 k mark I passed at 10.47 making an avarage pace of 4.18 for the start of the race even though the start is pretty easy. And with that pace it would be difficult to reach my goal to go under 43 minutes.

But for the next ks I was able to pick up a lot of speed and from 2,5 to 5 k I ran in a pace of 3,56 min/km and gained a lot of places, from 765 to 616. The sixth k is terrible with a 700 meter hill and 50 meters in height difference. I tried to take it a little easy up the hills and just wanted to keep up with the same pace as most of the runners around me. And actually then I started to hear the choir at the foot of the Sofia church I was even surprised that the hill wasn’t longer. I tried to pick up the pace again but had actually problems with not seeing to good in the dark and I think that slowed me down unconciously. Just short of the 7 k mark the course pass one of the most scenic views over Stockholm and I couldn’t help thinking a little about the days that I spent on that place earlier in the week with my job. At the same place where was a water station and the people who worked in that shouted “It’s is only 3 ks left”, but the mark wasn’t until one minute later and that made me mad and the boost from having a good time at what I thought was 7 ks was all ruined and instead i started to get bad thoughts, thinking that it would be impossible to beat the 43 min.

I wanted to gain more speed between 7 and 8 ks and I felt that i had much more power in my legs but still I had problems with getting the pace I wanted and here I could only focus on the runners who passed me without noticing the ones I passed. After 8 ks there is a short but steep climb that I thought was terrible last year but yesterday I had no problems at all and after that it was downhill but the wet cobblestones made me take it a little slower in the corners to avoid slipping.  With 1500 meter left I started my long rush for the finish but for a couple of hundred meters the street is a little to narrow and badly lighten so it was impossible to get a clean path with a steady quick pace instead I had to make short outbursts and zig zag again to past other runners. With 700 meters the course turns in one the final street and I picked up even more speed as I got more space to run in my own pace. With just a couple of hundred of meters left someone shouted behind me that he wanted to pass me on the left. If I had taken a step to the right I would have to slow down because I had a runner slightly in front of me on my right. So instead I sprinted past him before I took right and kept sprinting for as long as I could endure. Of course this made legs full of lactic acid a little to early so with 50 meters I almost stopped because my mind told me “that will do, you are virtually at the finishing line and there is no need to  run more”.

I looked at my watch as I passed the line and saw that I finished at 42.10 making an avarage pace of 4,12 min/km. And with the bad start, zig zaging  and long hills I’m very pleased with that time. It was actually my second fastest 10 k race ever and only 20 seconds behind my personal best.