Tag Archives: Mariestad

Mariestads marathon på 3,17,23. Nytt personbästa.

I lördags sprang jag för andra året i rad Mariestads Marathon, ett litet familjärt lopp som springs utmed Vänerns strand. Loppet har bara lite drygt 100 deltagare vilket gjorde att det går att få en bra placering och förra året vann jag klassen Män över 40 på tiden 3;19;24. Det här året var mitt mål att ännu en gång gå under 3 timmar och 20 minuter för att kunna anmäla mig till Boston Marathon (jag har dock inte bestämt mig, men vill ha möjligheten).

Loppet startade så tidigt som klockan tio på morgonen vilket är alldeles för tidigt för mig först framåt lunch brukar jag kunna springa i ett någorlunda tempo och i lördags hade jag dessum lite huvudvärk och kände mig lite seg.

I år hade  banan ändrats lite jämfört med i fjol, och nu sprang man från Snapens friluftsområde utanför Mariestad in till hamnen där man vände och sprang samma väg tillbaka. Detta  gjorde ett varv som motsvarade ett kvartsmarathon och alltså fick man springa banan fyra varv. Förra året fortsatte banan en bit ut på andra sidan Mariestad innan man vände och varvet sprangs tre gånger.

På startlinjen var det inte bara marathonlöpare utan även ett gäng som ställde upp i ett lopp som gick över ett enda varv. När startskottet gick så tog jag det lite lugnt och ville hitta ett bra tempo istället för att rusa iväg med tätgruppen.

Jag hade lagt upp en plan för loppet där jag skulle springa första milen på 45 minuter, andra på 46, tredje på 47 och fjärde på 48. Vilket skulle resultera i en sluttid på 3,17-3,18.

Även om känslan var att det inte alls gick snabbt i början så gick första kilometern på 4,12 vilket var mycket snabbare än planerat.

Efter ungefär fem minuters löpning så hade jag hamnat i en liten grupp med sex-sju löpare, som sprang i ett bra men ganska behagligt tempo. Då jag inte kände mig helt och fullt i toppform så kändes det som att vi sprang i 5 min/km-tempo men när jag såg vilka andra som var i gruppen så förstod jag att det gick mycket fortare. Till exempel så var det en tjej med som hade blivit presenterad som den tolfte snabbaste svenskan på marathondistanden i år med ett personbästa på 3.06.

De nästa fyra kilometrarna,  gick i ett ganska stadigt 4,25-tempo trots motvind och efter vändpunkten så ökade farten ytterligare till 4,17 tempo och efter någon kilometer så beslutade jag att släppa kontakten med gruppen. Istället slog jag följe med två löpare där den ene sa något i stil med; “vi har en gångare till vänster”. Jag hörde inte först vad han sa utan kollade ut till vänster ut över Vänern för att se om det var en ångbåt där, då frågade han mig: “visst har du tävlat i gång?” Det här fick mig att fundera några minuter på om jag skulle ta det som en förolämpning för en löpare att bli kallad “gångare” eller om jag skulle ta det som att han tar det som en komplimang och att han menade att jag hade ett väldigt ekonomiskt steg.

Jag frågade dem vad de siktade på för sluttid och de siktade båda på att gå under 3,10 och berättade att vi just nu höll jämna 4,24-kilometrar.  Vilket fortfarande var alldeles för snabbt, men eftersom det kändes helt OK så tänkte jag att jag försöker hänga på så länge som möjligt.

10 km passerades på 43,40, vilketär bara två minuter över mitt personbästa på milen. Vid varvningen så plockade jag upp en vattenflaska och två paket energigel, mitt löpsällskap stannade båda till och drack ett par muggar vatten så först tjänade jag några meter men sen när jag började dricka ur min flaska så kom de ikapp och jag tackade kontakten med dem medans jag sprang och smådrack i några hundra meter. Med vinden i ansiktet och kunskapen om att jag låg långt under mitt tidsschema så bestämde jag mig för att inte göra något försök att komma ikapp dem. Utan draghjälp så tappade jag snabbt fart och nästa två km gick i 4,33-tempo. Ungefär en kilometer efter varvningen så mötte jag Anna, min flickvän, som sprang kvartsmilsloppet med ett stort leende på läpparna.

Vid nästa vattendepå (ca 13 km) så kände jag att jag började få ett skoskav på vänster häl. Och så länge som jag sprang ensam så var det svårt att stänga av tankarna på skavsåret och det här gjorde att jag tappade ytterligare i tempo. Det här gjorde att jag ganska snart hörde andningen från andra löpare och mycket riktigt innan vändpunkten så var jag upphunnen av två löpare.  Med min nya draghjälp och medvind så kunde jag öka farten igen och nästa fem kilometer gick i ett genomsnittstempo på 4,30 min/km och när jag varvade efter halvmaran så hade det gått 1 timme och 36 minuter.

De här två löparna tog ett längre stopp vid vattenbordet och passade på att äta lite banan vilket gjorde att jag fick ett gasnka långt försprång och sprang en kilometer ensam. Eftersom jag hade börjat känna mig trött så kände jag på mig att  jag egentligen borde väntat in dem för att få draghjälp i motvinden. Så tjugoandra kilometern gick återigen lite långsammare och de hann upp mig igen. Jag hängde på och hoppades att kunna följa med åtminstone till nästa vändpunkt så att jag fick lite draghjälp genom motvinden.  Halvvägs dit så började den yngre av de två löparna att öka takten, eller om det var vi två andra som tappade far, och långsamt öppnades en allt större lucka till oss två.

Jag höll den andres rygg till ungefär 27 km då distansen och tempot började kännas i kroppen, nu var vi nere i  5 min/km-tempo. På något lustigt sätt så var det som om benen fick för sig att det var målgång vid nästa varvningen och ville öka farten. Jag berättade detta för min löparkollega i tron att om jag bara själv hör hur dumt det låter att benen vill spurta trots att ungefrör 15 km återstår så kanke jag kan slå de här dumma impulserna ur hågen. Det visade sig dock att jag inte alls hade sådan kontroll över mina ben utan bara några minuter senare så kände jag hur farten ökade mot min vilja och jag började dra ifrån den andre löparen.

Så de följande kilometrarna gick i  4,40-4,45 tempo. Jag visste att det skulle bli omöjligt för mig att hålla den farten hela vägen till mål. Näör jag kom till varvningsområdet så var det nästan omöjligt att inte tänka på hur skönt det skulle vara att stanna så jag var tvungen att stålsätta mig för att rent mentalt orka runt vändpunkten och ge mig ut på ytterligare en mil.

Jag kunde höra hur löparen närmast bakom mig började närmas sig igen och jag visste att jag var tvungen att försöka få så mycket draghjälp som möjligt för att kunna få en sluttid under 3,20. Med tio kilometer kvar hade jag fortfarande en god marginal, 54 minuter, vilket i normalfallet skulle vara rena rama joggingtempot men nu kändes det som att jag när som heslt kunde ta helt slut och ville förska få en ännu större marginal för att vara säker på att gå i mål på nytt personbästa. När jag blev upphunnen av löparen som jag bara några kilomter tidigare sprungit ifrån så hade jag tyvärr ingen ork att hänga på honom utan han försvann gansak snabbt i motvinden. Som tur var fick jag en liten mental boost av att se att jag samtidigt närmade mig en annan löpare. Det var en av de två löparna som siktade på 3,10 som uppenbarligen hade tröttnat mer än jag. Jag hoppades komma ikapp honom vid nästa vätskekontroll och sedan kunna ligga bakom honom i någon kilomtere för att få lite draghjälp i motvinden. Han tog dock en sådan lång vattenpaus att jag gick förbi och det blev jag som fick honom i ryggen istället för tvärtom. I samband med att jag passerade honom så utbytte vi lite uppmuntrande rop och vi gjorde sällskap till vändpunkten där jag ropade till honom “Nu har vi bara 5 km i medvind kvar”. Han svarade med “Jag är helt slut och får vara glad om jag tar mig i mål”.

Med 5 195 meter kvar så hade jag 28 minuter på mig att slå mitt personbästa så jag var fortfarande tvungen att gå under 5,26 min/km för att klara detta. Naturligtvis var jag alldeles för trött för att orka göra den här huvudräkningen under loppet, men så mycket förstod jag att det inte gick ta det allt för lugnt utan jag var fortfarande tvungen att ligga på.

Jag blev mer och mer säker på att jag någon gång under loppet skulle kunna bli tvungen att stanna och gå och då skulle mycket tid kunna rinna iväg.

Mot alla odds lyckades jag faktiskt öka farten en aning nästa tre kilometer och fyra mils-skylten passerades på 3 timmar, 6 minuter och 40 sekunder och först nu började jag på allvar tro att jags kulle nå mitt mål.

För säkerhets skull så fortsatte jag att pressa mig till det yttersta och när jag hade 195 meter kvar till målet så slängde jag ett öga på min kocka och såg att jag hade gott om tid kvar. När Snapens friluftsanlägning dök upp i skogen så gjorde jag ett försök att spurta, men mina trötta ben förmådde inte öka farten nämnvärt. Men jag brydde mig inte särskillt mycket när jag hörde speakerns röst säga: “Staffan Fredén Stockholm 3 hours 17 minutes and 23 seconds”.

Advertisements

Mariestad marathon: 3;17;23 new PB!

For the second consequtive year year I ran the Mariestad Marathon. A small race at the shore of lake Vänern. The race has got only around 100 participents and last year I won the class Men over 40 with the time 3,19,24. This year my goal was to run sub 3,20 once more to be able to (if I decide to) run the Boston Marathon.

The start of the race was as early as 10.00 and I’m not at all fond of running at that time of the day and I also had a little headache. Last year we run 3 lap but this year they had shorten the lap to a quarter of a marathon so we had to run the course 4 times. The track is really beautiful with the start in the woods outside the tiny city of Mariestad and it follows the shore to the center of the city to a turning point and then back the same way.

For runners who didn’t want to run the full marathon there was a quarter marathon race that started at the same time as the full marathon. So some runners were staring with a rush. I decided to take it a little easy for the first hundreds of meters to try to find a nice pace.

My strategy for the race was to run the first 10 ks in 45 min, the second in 46 the third in 47 and the fourth in 48 making a total of around 3,17-3,18. Even though I thought I had started pretty slow I ran the first k in 4,12 which was a way quicker pace than I had planned to. After around five minutes of running a small group had formed and the tempo didn’t feel high at all, actually since I didn’t feel in top shape I would have thought that I was running in a 5 min/km pace if it wasn’t for the company in the group. One of the other runners got a presentation as one of the fastest female marathon runners in Sweden this year with a personal best of 3,06 so I knew that the pace was pretty high.

All kilometers wasn’t marked on the road but the next two went in a 4, 26 pace and even though I knew this was to quick I decided to run in the group for a little longer. The next 2 ks to the turning point went in almost exactly the same tempo. For the first five ks we ran with the wind against us and with the wind in the back the pace went up a notch and the next two ks went in a 4,17 pace and I decided to drop of slightly from the group. Instead i hooked up with two runners one of them said something like “oh we got a walker on our left” shortly after i had joined them. I didn’t get it and looked out over the lake to see what he meant, but then he asked me directly “have you competed in walking?”. I told him that I hadn’t but started to think about how I should take this comment. Is it an insult for a runner to be called a “walker” or is it a complimant because you got a low effortless stride? I asked them what times they were aiming for and both of them were trying to run sub 3,10 and they also told me  that we were running in a steady 4,24 pace. So it was still to quick for me but I decided to follow them for as long as I could, it didn’t feel that fast.

I passed the 10 k mark after 43,40, only two minutes over my best 10 k ever. At the lapping area I picked up a bottle of water and two packets of gel. My companions took mugs of water and first I gained some meters but soon as I started to drink from the bottle I lost some meters and a gap started to grow. In the wind against me and knowing that they were holding a pace that was much quicker than my schedule I didn’t try to close the gap. Without the company my pace dropped and my next two ks went in a 4,33 pace. Around one k after I had lapped I met Anna, my girlfriend who was running the quarter marathon, with a big smile on her face.

Just before the next water stop I started to feel a blister on my left heel and as long I was running alone that was something that had a negative effect on my mind and  together with the wind slowed me down so my 15th k my pace was down to 4,50. Somewhere around here I was caught by two runners who were running faster than me and I tried to follow them. Together with the wind in my back I gained speed and the rest of the first half I was running in around 4,30 pace. And I made the half marathon in 1 h 36 min. The two runners I followed actually made a stop at the water stops where I just took some water and drank and ran at the same time. I also ate some gel that i picked up at each lap. This made me get some seconds advantage and when we lapped for the second time I might have gained as much as ten seconds. So the first k in the wind against me I was running alone again I was thinking if it would have been better to stop and wait for them to catch up so I could get cover behind their backs but naturally I kept running and the 22nd k was a slow k again with a 4,40 pace. After they caught me again I tried to follow them for as long as possible and I was hoping I could follow them all the way to the next turning point. Half way to the turning point the younger one of the two runners started to get away, since I knew that the pace so far had been a little to quick for my capacity I didn’t try to follow him and tried to hang on to the other guy for as long as possible. I was in his back up till 27 k and at that point our pace had slowed down to the slowest k so far only 5 min/km. And with the wind in my back and only 4 ks to the lapping area my body started to play tricks with my mind. Even though my legs were tired  they felt like they wnated to run faster as if my legs had decided that this was the finnishing legs. I told the guy I was running with about how I had trouble to stop my legs to run to fast and struggled for a while but lost against my legs and gained some speed. After a while had build up a gap to the guy I had followed so far.

The following ks I was down to a 4,40-4,45 pace again. But I knew that it would be impossible to keep up the pace for the whole race. With only one k to the last lap I started to think that I should stop then I lapped because I was getting to tired, I could still hold the pace but I felt how my body was drained of power. And as I lapped I tried to not think at all so I wouldn’t get the thoughts of quitting again, because I knew that if I only could get past the finishing area without stepping off I would make the whole marathon.

I could hear the guy behind me getting closer and I was sure that as soon as he caught me again I had to keep up with him for as long as possible to get a finishing time sub 3,20. With 10 ks left I still had a pretty good margin, if I only could run at 54 minutes I would beat my personal best and usually that would be a piece of cake. But after running 32 ks at a way to fast pace I was pretty sure that I soon would run each k in over 6 minutes. Then the guy behind me caught me I couldn’t follow him for a second and he disappered in front of me. Fortunally I could see that one of the runners who were going for sub 3,10 was running even slower and that I was getting closer to him. This gave me a little extra power. I thought that I could get really close to him at the second to last water stop so I could get a little help with the pace for a while. But he stopped for so long that I passed him and then I did  we cheered for each other and instead of me getting behind his back for some minutes he got behind me. He kept up with me to the turning point where i turned around and shouted to him “now we just have five ks left, five ks with the wind in our backs come on we can make it!” He answered with “I’m completly exhausted and will be glad if i can finish the race”.

With 5 195 meters left I had 28 minutes to beat my personal best so I still had to keep running in a 5,26 pace for a new PB. I was to tired to calculate this all I knew was that I was loosing time quickly and had to keep pushing for yet some time. The next three ks I actually gained some speed and at the 40 k mark I had been running for 3 hours 6 minutes and 40 seconds and began to think that maybe it will be possible for me to reach my goal. But I wasn’t sure that i would be able to run for the whole distance, maybe I would have to walk for a while. So I just tried to push harder and harder and with only 195  meters left I looked at my watch and saw that I had a lot of time left and when my eye caught the finnishing line I even tried to sprint, but without power in my legs I didn’t gain much speed but i didn’t care. I just enjoyed the speakers sweet voice who declared: “Staffan Fredén Stockholm 3 hours 17 minutes and 23 seconds”.