Tag Archives: Löpning

Midnattsloppet på dryga 42 minuter.

En augustikväll varje sommar så förvandlas Södermalm till rena rama cirkusplatsen med samba dansare, jobbiga coverband och tio tusentals löpare när Midnattsloppet går av stapeln. Jag har alltid tyckt illa om det där loppet och försökt undvika att vara hemma den här helgen eftersom jag har svårt för det jippobetonade eventet med allt för många pajjasar som springer i maskeradkläder. Men förra sommaren var det några vänner som jag tränar med ibland som skulle springa som drog med mig och igår var det så dags igen.

Förra sommaren hade jag missat att anmäla mig i tid så leta på auktionssajter för att hitta en startplats och det hela slutade med att jag sprang som fru Bodström  i en tajt damtröja efter att jag köpt en startplats av en dam vars make (den förre justitieministern) hade glömt att berätta att de skulle på middag just den kvällen loppet skulle vara. Även i år hade jag glömt att anmäla mig i tid, men lyckades få tag på en plats av snubbe som inte kunde springa på grund av att han skulle på ett bröllop. Så vill du leta rätt på mig i startlista så står jag som Anders Jacobsson.

Tyvärr så fick två av mina vänner ställa in i sista stund p g a sjukdom. Men vi var i alla fall tre som samlades hos mig en dryg halvtimme innan starten laddade med lite espresso. Två av oss hade fått startplats i första startgrupp (men långt bak) och den tredje i andra startgrupp. Efter kaffet så värmde vi upp med en jogg i det lätta regnet till starten och gick in i startfållan ungefär en kvart innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen var i full gång med hög skitmusik och aerobicsinstruktörer som ledde en hysterisk upprvärmning.

Jag och Staffan stod ganska långt bak i vår startgrupp men eftersom tiden tas med chip så hade vi ingen panik med att få en bra startplats och när startskottet ljöd så tog jag det ganska lugnt fram till startlinjen. Troligen för lugnt för när jag väl kom fram till den så var jag inte alls beredd när folk trängde sig in  framför mig. Det här gjorde att jag förlorade ganska mycket tid i loppets inledning. Efter ungefär 200 meter kunde jag äntligen börja springa någorlunda men inte snabbare än under ett vanligt träningspass, runt 4.50 min/km. Det retade mig att det inte gick springa på som jag ville trots att jag i år stod i en mycket bättre startgrupp än förra året. Men efter ca 500 meter så jag att några började springa utanför plastbandet som avgränsade banan från trafiken. Jag tog efter och kunde snabbt plocka igen mark och vid 1 km-märket så passerade jag Staffan som hade varit precis framför mig när vi passerade startlinjen men bara sekunder efteråt hade jag halkat 20 meter efter.

Jag fick springa under plastbandet ett par gånger, bl a för att hålla undan för en ambulans. Under hela loppet så fick mycket av koncentrationen läggas på att tas sig fram och förbi folk snarare än att hitta en hög och jämn fart. Det blev upp på trottoarer, ner från trottoarer, zickzacka från kant till kant, korta rusher för att ta sig förbi folk, gena i kurvor eller ta ytterspår i fall det fanns mer plats där.

Under loppet togs det tre officiella mellantider, det var svårt både att hitta kilometermarkeringarna och se min egen klocka i mörkret, så någar bar kilometertider fick jag inte. Men 2,5 km passerade jag i alla fall på 10,50, snittfart 4,18 trots att starten är ganska plan och snabb. Och med den starten skulle det bli ganska svårt att ta sig under 43 minuter vilket var mitt mål.

Men sen lyckades jag öka farten ganska mycket och nästa fjärdedel av loppet sparng jag i ett 3,56-tempo och kunde plocka många placeringar, från 765 till 616. Sjätte kilometern är riktigt jobbig med en lång uppförsbacke upp till Sofia kyrka, ca 700 meter lång och med en höjdskillnad på 50 meter. Jag tog det ganska lugnt uppför och försökte hålla ungefär samma fart som majoriteten runt omkring. Det här gjorde att backen gick tämligen smidigt och jag blev faktiskt lite förvånad när jag hörde kören som signalerade att stigningen var över.  Sen försökte jag öka farten igen, men jag hade lite svårt att hålla en hög fart i mörkret på det ställen där gatubelysningen inte är lika stark.

Strax innan 7 kilometersmärket så passerar banan Fjällgatan där man har en av de allra vackraste utsikterna över centrala Stockholm. OCh när vi sprang förbi där tänkte jag lite grand på den gångna veckans jobb som till stor del utspelats just på denna plats. Här fanns det en vätskekontroll och funktionärerna här skrek uppmuntrande ord om att det bara var 3 km kvar. För min del så fick den här peppningen dock motsatt verkan då vi passerade kilometermärket först en minut senare och jag tappade lite gnistan och fick fr mig att det skulle bli omöjligt att få en hyfsad tid.

Upplägget som jag hade tänkt var att öka farten efter 7 km, men nu hade jag stora problem och kunde inte springa avslappnat utan fick kämpa och om jag tidigare bara såg de som jag var snabbare än så kunde jag nu bara lägga märke till dem som passerade mig utan att jag kunde svara. Med bara två kilometer kvar så kommerdet en kort med brant backe upp till Mosebacke. förra året tyckte jag att den var hemsk men nu gick det förvånansvärt lätt att ta sig upp. Efter det här så är det utför men jag vågade inte släppa på helt och hållet eftersom de blöta gatstenarna såg ganska hala ut i den regniga augustimörkret och jag ville inte halka omkull.  Med 1500 meter kvar så började jag öka farten, de 300-400 metrarna på St Paulsgatan är ganska bökiga eftersom gatan är trång och det stod en del bilar parkerade på den så det blev en del zickzackande och korta rusher istället för en stadig hastighetsökning. När vi äntligen kom ut på Hornsgatan så fick jag ett ganska fritt spår och kunde börja spurta. Man ser målet ganska tidigt vilket gör att målet känns mycket närmre än vad det är och det är lätt att bli övermodig. Med ett par hundra meter kvar så hörde jag någon bakom mig som ropade att han ville förbi, jag var i min tur på väg att passera en snubeb till höger om mig och om jag skulle ta ett steg åt sidan så hade jag varit tvungen att sakta in så istället la jag på en spurt i maxfart som jag försökte hålla så länge som möjligt. Det bästa hade nog varit att sparat det här krutet tills jag bara hade hundra meter kvar så nu fylldes benen med mjölksyra och med femtio meter kvar var det som om huvudet tyckte “nu är du ju i princip i mål så ta det lugnt” och jag saktade av lite väl tidigt.

När jag sprang över mållinjen så kollade jag på min klocka och såg att jag hade sprungit på tiden 42.10 vilket ger ett snittempo på 4,12 min/km, vilket jag får vara mer än nöjd med med tanke på den usla inledningen på loppet och den ojämna löpningen som det blir i ett lopp med så mycket deltagare som Midnattsloppet. Det var ju faktiskt mitt näst bästa millopp någonsin och bara 20 sekunder över mitt personbästa.

Advertisements

20 km, Västgöta-Bengtsson och sovande narkomaner

Jag inledde den här veckan med ett pass på 20 km och jag satte iväg i ett behagligt tempo där det enda som jag egentligen brydde mig om vad gäller löpningen var att försöka hålla ganska korta steg. Det här tack vare lite tips från Rick.  Jag vet att hela hemligheten bakom att bli en bra långdistanslöpare inte bara ligger i att springa med ett kort och kvickt steg men jag har ännu inte hunnit läsa igenom all litteratur och titta på filmerna. Men jag ska jag lovar och än en gång tack Rick för tipsen.

Jag hade laddat ner ett par podcasts från Sveriges Radio. Ett program var gjort av Västgöta-Bengtsson, en expert på västgötska dialekter.  Programmet var gjort 1979 (eller där omkring) och bestod av inspelningar som Västgöta-Bengtsson gjort redan 1947 med gamla människor ute i bygden. Västgöta-Bengtsson inledde med att prata om den tekniska revolutionen. Och det var fascinerande att lyssna på när han (före internet- och mobiltelefonieran) prata om hur den tekniska utvecklingen har varit helt omöjlig att förutse och hur svårt det var för äldre människor på landet att förstå att man kunde spela in deras röster genom en tråd till en portabel maskin och man sedan kunde spela upp detta igen.  Att lyssna på hans resonemang i min iPod Shuffle gav verkligen ett perspektiv på saker och ting.

Även om gamlingarna pratade på min egen dialekt så hade jag lite svårt att förstå allt som de sa men jag fattade i alla fall att de bl a pratade om en gammal smed som var duktig på att sko oxar. Vilket man var tvungen att göra eftersom man inte hade råd med hästar i byn.

Medan jag lyssnade på programmet så passerades jag av en löpare som sprang en aningen snabbare än jag. Jag kollade in hans steg och var ganska nöjd när jag jämförde med mitt eftersom han hade ett mycket längre, kraftfullare men mer energikrävande steg än mitt och trots det så höll jag nästan samma fart utan att ta i. Efter ett par minuter så började jag även ta in lite på honom och efter någon kilometer så var jag förbi honom igen utan att behöva ta i mer eller ändra på mitt energisnåla steg.

Efter programmet om västgötska så lyssnade jag på ett program från Vetenskapsradion Historia om medeltidens motsvarighet till Ingvar Kamprad eller Bill Gates, Svergies genom tiderna allra rikaste man, Bo Jonsson Grip. Det jag reagerade mest på i inslaget var att historikern som intervjuades sa att bilden av Grip har varit alldeles för ensidig och att han alltid har porträtterats som en genom ond man och att han nog är en mer komplex person än så. Sen berättade han en historia om hur Grisp första fru dog i barnsäng och att Grip lät skära upp hennes mage för att få ut barnet i liv bara för att komma över sin frus över hundra gårdar. Barnet dog några timmar eller dagen efter och Grip ärvde via barnet gårdarna. Hade barnet inte varit i liv nrä det föddes så hade gårdarna istället återgått till fruns släkt.

Andra halvan av programmet handlade om Carin Göring, Herman Görings svenska fru. Eller mer exakt, det handlade om hennes kvarlevor. Efter hennes död (vid 47 år) så begravdes hon först i sin släktgrav i Sverige. Herman Göring såg dock till att kroppen grävdes upp och flyttades till hans jaktslott Karinhall utanför Berlin, där han hade byggt att mausoleum åt sin frus kvarlevor. Vid andra världskrigets slut så lät han förstöra Karinhall för att det inte skulle falla i händerna på de ryska soldaterna men han lät mausoleumet vara. När ryssarna kom så plundrade de graven på de juveler som Carin fått med sig in i den eviga vilan och skändade liket. De spelade t ex fotboll med huvudet. Senare så hittades kvarlevorna de identifierades av Karinhalls husmor (eller liknande), kremerades och begravdes sedan i Sverige för en andra gång. Något år senare så fann man en träkista i området där Karinhall legat och i denna låg ett kvinnolik. DNA-analys av kroppen jämfördes med Carins bror och det visade sig överensstämma man kunde även konstatera att kroppen var från en kvinna som hade dött “innan hon blivit gammal”. Så nu finns det alltså två döda Carin Göring.

Medan jag lyssnade på detta så passerade jag sjön Trekanten och på var och varannan parlbänk utmed sjökanten så satt alkisar och drack kassvis med öl och en och annan narkoman som var utslagna och sov i konstiga ställningar. Det här fick mig att ändra mina funderingar på att åka till sjön för att fiska lite senare i år. För det är ju inte samma känsla att dra upp fisk omgiven av sammhällets bottenskikt som att göra det i en naturskön omgivning.

När jag hade lyssnat klart på radioprogrammen så kom jag att tänka på en sak som jag sa tidigt i januari 2008. Jag träffade David en sen natt ute på lokal och som sig bör så önskade folk varandra “God fortsättning” runt omrking oss och sa en massa plattidtyder om hur fantastiskt 2008 skulle bli. Jag försökte skämta till det och låtsas att jag tog fel på år och sa: “2009 kommer att bli mitt år!” Vid senaste nyåret så hänvisade jag till detta när jag önskade min vän  Pontus ett “Gott nytt år” och sa att jag trodde att det nog skulle bli vårat år. Efter en för min del svag start på året så har de senaste veckorna dock gjort att jag så smått börjar tro att jag kan få rätt i min profetia.

Lite efter halva rundan så lade jag märke till ett par i skogen ungefär 20 meter från spåret. En av dem hukade sig på ett lite udda sätt och reflexmässigt så drogs mina ögon dit och jag insåg ganska snabbt att jag stirrade på en kvinna i löparkläder som gjort ett nödstopp för att lätta på trycket. Min reaktion på detta var att snabbt vrida iväg huvudet och göra det ännu tydligare att jag hade stirrat.

15 minuter senare så mötte jag en grupp joggande tjejer som var lite runda i konturerna om man får säga så. De var alla klädda i lite för tajta T-shirts med trycket “Military Training”. Jag kunde inte låta bli att tänka på om det verkligen var den svenska militären som var ute och tränade så kunde man lika gärna skicka en inbjudan till valfritt land och säga “Vill ni inta ett land utan att möta motstånd? Välkomna till Sverige.” Nu idag så googlade jag “Military Training” och hittade den här hemsidan. Utifrån vad jag såg i spåret så skulle inte jag använda ord som “den tuffaste träning du någonsin kommer att älska” utan snarare “gillar du också att jogga lite långsamt tillsammans med andra mulliga tjejer”.

Eftersom hela syftet med rundan var att at det lite lugnt så var jag väldigt nöjd att jag ändå till slut höll ett tempo på under 5 min/km utan att bli ett dugg trött. Detta trots alla backar och hösnuva. Det svåraste var nästan att hålla igen och inte öka farten.

Soundtrack of my run:

Bedsitter – Soft Cell

Västgöta-Bengtsson – Sveriges Radio

VR Historia – Sveriges Radio

Art Rules – Chicks on Speed

Busy Doing Nothing – Love Is All

This Month, Day 10- Cansei De Ser Sexy Cansei De Ser Sexy

Memorabilia- Soft Cell

Predict The Day- Ladytron

You Take My Breath Away- Knife

Kyberneticka Babicka Pt. 1 – Stereolab

Come Live with Me- Heaven 17

Me Plus One- Annie

Sexy Results (MSTRKRFT Edition)-Death From Above 1979

Ladykillers -Lush

Love Life – Chicks On Speed

Soon- My Bloody Valentine

En lätt mil i Skaraborg

Den här helgen hade jag planerat att springa “Kanalloppet” i Borensberg. Men i fredags så fck jag ett jobberbjudande som skulle innebära att jag inte skulle kunna åka till Mölltorp och hälsa på mina föräldrar nästa vecka. För säkerhet skull så ändrade jag mina planer och åkte till Mölltorp redan idag istället.

Så istället för loppet så tog jag en runda runt Kyrksjön. Eftersom jag ville njuta till fullo av naturen på min favoritrunda så skippade jag iPoden. Tankarna snurrade kring jobbmöjligheten men eftersom ingenting är bestämt och ingenting kan sägas om det så försökte jag att inte fundera mer på det.

Mitt löpsteg för dagen kändes lätt och jag kunde springa i ett bra tempo utan någon egentlig ansträngning. Jag försökte hålla steget så kort som möjligt och började tänka på en löpcoach som jag läste om häromdagen. Han gav lite råd till motionärer, bl a att man ska föröska hålla ett kort och snabbt steg istället för ett långt och kraftödande. (I o f s ingen nytt).  En annan sak som han sa som förbryllar mig är att ett fel som många löpare gör är att de fokuserar på det främre benet när det i själva verket är det bakersta steget som man ska koncentrera sig på om man vill utveckla sitt steg.  Jag måste erkänna att jag inte förtår hur det här rådet skulle kunna hjälpa någon. För det första så sa han ju inte vad det är man ska koncentrar sig på att det bakre benet ska göra. För det andra så fattar jag inte hur man ska kunna fokusera under så kort tid som det bakre benet är just bakre och sen direkt kunna flytta fokus till det andra benet när det blir det bakre.

De här funderingarna på löpsteg gjorde att jag insåg, eller inbillade mig, att mitt steg har fått en rakare framåtrörelse, att jag har bättre balans och att kroppen knappt rör sig alls i sidled när jag springer. Den här insikten gjorde att jag njöt ännu mer av löprundan och omgivningarna runt sjön. Vädret  cirka 13° C och lite vårbris var perfekt att springa i och vyerna runt sjön är idylliska, omväxlande skog, åker, små röda hus som ligger utmed stranden vid andra sjöar man passerar och gröna fält – på ett såg jag ett nyanlänt tranpar.

Milen runt sjön tog ca 48 minuter och den känslan var att jag hade kunnat ta ett varv till i samma tempo utan några större problem trots att jag bara fått 3-4 timmars sömn senaste natten.

28 jobbiga km vilket ger mer än 8 mil på sju dar

I onsdagseftermiddag så träffade jag Niclas, Jonas och Tompa för ett löppass. Vi brukar ses en gång i månaden och springer runt en mil tillsammans för att avsluta med lite bastu, pizza och öl. Så på torsdagen när jag skulle sticka ut på ett långpass, 28 km, så skulle det bli nästan 5 mil på tre dagar och drygt 8 mil på en vecka. Min tuffaste träningsvecka någonsin.

Jag började ganska lugnt och lyssnade på en podcast från vetenskapsradion om Kleopatra och Seneca Village i Central Park i New York. Historikern Allan Kynne, som har skrivit den första svenska biografin över Kleopatra sedan 1927 pratade om hur lite vi egentligen vet om den egyptiska drottningen. Och att den bilden vi har av henne idag till stor del bygger på Shakespears drama och inte på historiska källor.

Kleopatra följdes av ett inslag från New York som handlade om  Seneca Village. En by som låg i ett område som idag är en del av Central Park och som försvann för ca 150 år sedan. Byn, där det  framförallt bodde frigivna slavar och irländska invandrare, var ett välorganiserat samhälle med två skolor och tre kyrkor.  Byborna köptes ut av staden New York och jämnades med marken för att uppgå i Central Park och idag är allt som finns kvar (ovan jord) en liten skylt i parken.  Båda inslagen var intressanta och höll mig upptagen under en stor del av de nio kilometrarna till Hellasgården.

Det långsamma tempot fick mig att tänka på ett program som Tompa berättade att han sett på  National Geographic Channel. Det handlade om afrikasnka bushmän som jagade på samma sätt som människan jagat sedan förhistorisk tid; nämligen genom att helt enkelt springa efter bytet. De väljer ut en antilop i flocken och sedan så springer de långsamt mot den, när de kommer närmre så rusar antilopen iväg. Bushmännen släpper den inte med blicken utan joggar långsamt efter varpå bytet sticker en gång till osv. De här kan hålla på i allt från 8 timmar till två dygn. Men tills slut så är antilopen så utmattad av alla rusher att jägarna kommer åt att döda den med sina spjut. Poängen är just att bushmännen springer i ett energisparande tempo liknande det som en modern ultralöpare håller på med.

Efter ett par dagar med kyla så var det riktigt varmt och skänt på torsdagen så jag sprang i kortbyxor och kortärmad T-shirt. Men eftersom jag skulle vara ute tills dess att solen inte värmer så mycket och att vinden kunde kännas kylig så tog jag även på en vindjacka. Det dröjde dock inte länge innan det kändes som värsta sommarvärmen och jag fick ta av mig jackan och springa med den i handen.  När jag kom fram till Hellasgården så hängde jag upp jackan på en stolpe vid starten för 5 km-spåret och stack iväg. Tanken var att jag skulle hålla ett mycket högre tempo än på transportsträckan. Spåret inleds som kanske är bekant med en lång och brant backe so kändes riktigt jobbig. När det planar ut på andra och tredje kilometern så tyckte jag  att jag inte fick till det där flytet  löpningen. Så jag började faktiskt fundera på om jag inte skulle vända hemåt efter bara ett varv. De två branta backarna med en kilometer kvar av varvet gjorde det ju inte lättare. men den lätt sluttande nedförsbacken in mot varvningen lurade mig att jag nog var rätt pigg ändå. Varvet gick på 25,30 vilket var mycket bättre än jag trott. Och jag var riktigt nöjd med tanke på att det var tredje dagen i rad med löpträning, jag hade sprungit nästan en mil till spåret och  spåret är riktigt backigt.

Det andra varvet kändes till en början med mycket lättare och som om jag kunde hålla en högre fart. Efter ca 2 km så mötte jag en snubbe i skogen. Jag kände igen honom från ett par år tillbaka i tiden när jag vare morgon mötte honom när jag gick till jobbet. Han var lätt att känna igen eftersom han alltid var klädd i en vit vindjacka, vita jeans, långt – nästan en meter- hår, långt men tunnt skägg. Han hade alltid händerna i fickorna och gick på ett nästan säreget sätt, nästan flyter fram. Jag brukade fundera på vad det för typ eftersom han dels såg ut som en uteliggare som inte bryr sig alls om sitt utseende men samtidigt som att det var väldigt uttänkt, fördomsfullt såg jag honom som något slags konstnär. Nu i skogen hade han blå uppvikta jeans och en lång blå jacka. Men i sitt långa hår, långa skägg och gångstilen med händerna i fickorna gjorde att jag kände igen honom direkt. Ett par hundra meter efter mötet la jag märke till att någon placerat en vit porslinskatt på en stubbe ca 5 meter från spåret. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara något slags konstinstallation av den mystiske snubben.

De två branta backarna kändes näst intill omöjliga att at sig uppför under andra varvet och jag kände att mina krafter började ta slut. Jag kom ändå runt varvet på 26.30. Innan jag vände hemåt så tog jag lite gel för att få energi till hemresan och dessutom fyllde jag på vätskebältet med vatten. Sen satte jag av i ganska maklig fart och lyssnade på Vetenskapsradion Forum om reklamvärlden. De hade en intervju med en socialantropolog som forskade om reklambranschen och som hade gjort en studie inifrån reklambranschen. För mig som själv jobbar med reklam var det både roande och intressant att lyssna på detta. När han beskrev processen för att komma fram till en reklamlösning kunde jag inte låte bli att undlåta mig ett litet skratt eftersom det var så löjeväckande och samtidigt så sant. Jag kände mig nästan pinsamts träffad av inslaget. En av de saker som han kommit fram till var reklamen inte alls speglar samhållet (som vissa reklamskapare påstår) utan att det i själva verket bara speglar hur den mycket homogen gruppen, som reklamare består av, ser samhället i övrigt.

Under hemresan så kände jag hur krafterna allt mer började sina och allt jag ville nu var egentligen att stanna till och vila. Jag fick bilder av hur skänt det skulle vara att bara lägga sig ner och ta en tupplur. T o m en hög med skrot, i det området i Norra Hammarbyhamnen som fortfarande känns som lite industritomt, såg inbjudande ut. Med ungefär två kilometer kvar att springa så måste jag uppför en lång trappa som går upptill Skansbron och här var det helt omöjligt att springa, det var t o m svårt att motivera sig att gå uppför den. Efter trappen kändes det inte mycket lättare och jag tror att jag “sprang” den följande kilometern på över sju minuter, när jag funderade på om jag skulle stoppa en slumpmässig person och tigga pengar till en chokladbit eller en Pepsi bara för att få energi nog för att klara mig hem.

Men en halvminuts vila och hemlängtan som jag kände gjorde att jag kunde göra en sista insats och ta mig hem sista kilometern i skaplig fart i alla fall. Det var dock som om jag sköljdes över av känslor och under några ögonblick var jag på gränsen att brista ut i tårar.

Jag har aldrig upplevt tröttheten på det här sättet, inte ens när jag sprungit marathon men efteråt så var det dock ganska skönt att ha lyckats plåga sig igenom hela passet och  framförallt så kände jag mig nöjd med både mängden och kvaliteten på den senaste veckans löpning.

Soundtrack of the run:

Podcast Vetenskapsradion Historia

Buzz Buzz Buzz   –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
Ne M’appelle Pas Ta Biche    –    Stereo Total
Podcast Vetenskapsradion Forum
Pale Movie    –   Saint Etienne
Why Won’t You    –  The Rogers Sisters
Roadrunner (Once)    –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
I’ll melt with you    –  Modern English    16
Försent    –    Ratata
Supreme Nothing   –    Tiger Trap

20 km på 1,32 och ljusskygga typer.

Jag var fortfarande inspirerad av artikeln om hur Da Costa tränade för att springa ett marathon på 2,06 när jag stack ut på söndagens långa pass. Så jag hade bestämt mig för att springa i ett högt tempo. Som vanligt när jag ska ut på ett lång pass så hade jag laddat min iPod med några intressanta podsändningar och lite musik. Tyvärr så hade jag glömt ladda batteriet så efter två låtar blev det tyst i iPoden.

Jag försökte stoppa undan den i den centralt placerade bakfickan på mina tights samtidigt som jag fortsätte springa, med resultatet att det såg ut som om jag höll på och leta efter något mellan skinkorna. Efter en stunds fruktlösa försök att få ner iPoden och lurarna i den trånga fickan så stannade jag i tron att det skulle gå lättare då. Det gick aningen bättre men det tog ändå en tio sekunder att pula ner sladden i fickan vilket gjorde att folk antagligen undrade vad den där löparen hade mellan skinkorna som gjorde att han var tvungen att stanna till så där mitt på en cykelväg för att leta.  Till slut fick jag dock ner sladden och lyckades stänga dragkedjan till fickan i ryggslutet och kunde fortsätta men nu med en jobbig knöl precis där ryggen övergår till stjärt. Jag måste erkänna att jag lite svårt att förstå hur designerna tänkte när de ritade den där omöjliga fickan.

Istället för att låta mina tankar uppehållas av ett vetenskapsprogram eller musik så blev jag nästan helt fokuserad på min löpning. Till att börja med så kändes benen ganska stela och jag behövde nästa tvinga mig själv att springa på för att kunna hålla ett högt tempo.  Men efter 6-7 km så kändes det mycket enklare och jag kunde faktiskt öka farten utan att det blev ett dugg jobbigare.

Senast jag sprang runt Trekanten var sjön täckt med is men nu var skridskoåkarna utbytta mot några sportfiskare som hade hittat sina platser utmed strandkanten. Vilket fick mig att tänka att jag måste se till att provfiska i sjön någon gång i vår eller sommar och kanske ta med sig lite matsäck – varm choklad och mackor kanske.

På de plana partierena så kändes det som att jag utan problem kunde hålla runt 4,30 min/km vilket gjorde att jag började fantisera om att kunna springa ett marathon på cirka tre timmar. Att jag ska kunna slå mitt personbästa med några minuter i höst borde inte vara en ömöjlighet om jag bara kan hålla mig oskadd men att förbättra mig med 20 minuter är ju naturligtvis inget annat än önskedrömmar.

Efter vändningen på väg hem igen när jag kom till industritomterna vid Liljeholmsstranden såg jag en gammal skabbig Volvo med olikfärgade dörrar parkera och ur den klev två snubbar i bodybuilingbyxor och baseballkeps. Med sig hade de en muskulös dobberman och de promenerade med raska steg bort mot ett område med halvövergivna byggnader. Det här satte igång mina tankar och jag undrade vad det var för fuffens de skulle ha för sig. För vad skulle det annars finnas för skäl för dem att vara i det här området en söndagskväll? Det slog mig dock att de kunde tänka samma sak om mig: “Vad fan gör en flåsande gubbe i tights och glansig T-shirt här en söndagskväll?”

De sista 6 km är ganska backiga men jag hade inga som helst problem att hålla farten trots detta, bortsett kanske från den allra sista och längsta stigningen där jag försökte ta i lite extra och när jag nått toppen tog det emot en del i benen. Men jag återhämtade mig snabbt och kunde efter bara en halvminut hålla samma höga fart igen på gatorna sista biten hem. Här mötte jag en snubbe med pizzakartong och jag kände ett direkt sug efter en kebabpizza och under de sista minuternas löpning så funderade jag på om jag skulle gå och köpa en pizza när jag kom hem eller koka spaghetti och äta med tomatsåsresterna från häromdagen. När jag till slut nådde min dörr hade spaghettin vunnit den här hårda kampen och min klocka stannade på 1.32.40 vilket ger ett snitt på 4,38 min/km.

Soundtrack of the run:

Itchy Chin – Heavenly

Whammy – B52’s

(Slut på batterier)

Snabbt pass och musik som leder till tankar.

Jag läste en intressant artikel om hur man ska lägga upp sin träning för att förbättra sina tider på marathon, tack Rick för länken. I artikeln så sägs det att när man ska träna för ett marathon så räcker det inta att bara lägga till långa distanspass i modest fart till sina milpass. Man måste köra distanspassen i samma fart som man tänkt springa marathon i.

Artikeln inspirerade mig och jag ville sticka ut och köra två mil i hög fart, men back och benstyrkepasset dagen innan hade satt sina spår i benen och jag kände att det nog kunde bli lite för mycket belastning så jag bestämde mig för en kompromiss, 12,5 km i full fart.

Benen ville verkligen ösa på redan från första steget och jag kunde verkligen känna hur de senaste veckornas kvalitetsträning med intervaller och backe börjar ge resultat. Efter ca 5 minuter så fick jag en riktig överraskning och inte en helt angenäm sådan när min iPod började spela  “Centerfold” med The J Geils Band. Det är helt omöjligt för mig att förstå hur den har hittat in på min iPod eftersom jag ända sen jag hörde den för första gången för snart 30 år sedan har tyckt att det är en fruktansvärd låt. Men hur cheesy jag än tycker låten är, när kören började sjunga “Na na nanana na na na nanana na” så kunde jag inte låta bli att tänka tanken på att klappa takten med händerna över huvudet i något slags väderkvarnstil.

Genom hela träningspasset så höll mina ben en riktigt hög fart av sig själva så jag lät mina tankar vandra iväg inspirerad av musiken jag lyssnade på. Till exempel så fick den mexikanska tuggummi electroartisten Maria Daniela och den Los Angeles-baserade duon Los Super Elegantes mig att börja tänka på min syster i LA och önska att det inte dröjer alltför länge innan vi kan ses igen.  En låt av The Make Up fick mig att minnas tidiga Frtiz’s Corner när de höll till i en gammal squashhall i Stockholm där The Make Up spelade två gånger. Första gången var det ganska glest i lokalen och intresset blend de som var där var inte så där jättestort. Men när de återvände en kort tid senare så hade det blivit en lite hype kring dem och i princip hela mediastockholm var där. Jag kommer speciellt ihåg hur en polare (inga namn) uttryckte sin beundran och öste på med superlativer utan att komma ihåg att han faktiskt hade sett dem på samma plats ett halvår tidigare men då dissat dem.

Efter 6-7 km med ganska flack löpning så körde jag ett varv på Långholmen, som ju är riktigt kuperad. Men inte ens trätrapporna so man måste uppför fick mig att behöva sakta in särskillt myckt. Så på det hela taget kändes det som ett riktigt bra pass.

I backen vid Münchenbryggeriet, upp från Söder mälarstrand, så blev jag passerad av en cyklist med bockstyre. Men eftersom jag var uppe i varv, benen kändes bra och jag bara hade en knapp kilometer kvar så försökte jag haka på honom och började spurta uppför backen. efter några sekunder så insåg jag att jag faktiskt tog in lite och ökade ännu mer. När jag var jämsides så reste han sig i sadeln för att få mer kraft, men jag hade ytterligare lite krafter att sätta in och höll honom stången hela backen upp. Väl på upp så var det som om lungorna brände och jag fick dra in djupa och kraftiga andetag genom en helt vidöppen mun för att få i mig tillräckligt med syre. Det var i alla fall en riktigt skön känsla att kunna spurta upp för den långa backen efter 12 kilometers snabb löpning.

Totala tiden för rundan på 12,46 km blev 57,18 min vilket ger ett snitt på 4,36 min/km. Ganska bra för en runda med många backar.

Soundtrack of the run (iTunes DJ)

Talent as an asset   –   Sparks
Centerfold    –    The J Geils Band
Duri Duri    –    Maria Daniela Y Su Sonido Lasser
English Roundabout    –    XTC
No Cow, No Pow   –    Krazy Baldhead
Make Me A Feelin Man   –    MAKE-UP
Melody Day    –    Caribou
No More Heroes    –    Stranglers
Never Stop (Discotheque)    –    Echo & Bunnymen
Snowman      –   XTC
Hey, Culito    –    Los Super Elegantes
I’ll melt with you  –    Modern English
Nathan Jones   –    The Supremes
Me Gustas    –    La Casa Azul
On the Count 2 3   –    Broder Daniel
Cambia tu vida    –    La Casa Azul

Backe, mångsteg, utfallsteg och folk som klär sig som löpare fast de går.

Dags för lite styrka och teknikträning igen. Jag inledde med att värma upp i 2-3 km och under uppvärmning så blev jag nästan fälld av ett litet barn som landade från oven mitt framför fötterna på mig. Hans uppdykande hade inte varit mindre överraskande än om han släppts från ett flygplan. Sträckan där han dök upp (eller ned) är framsprängd i berget så precs vid kanten går stigen ca 1 meter nedanför den naturliga marknivån som är täckt med tätt buskage och det var ur dess buskar som helt plötsligt en liten kille hoppade ut och landade en knapp meter farmför där jag kom springande. Höjdskillnaden i hans hopp gjorde att han hade lite problem att hålla balansen så gick fick göra en  snabb gir kombinerad med ett litet hopp för att undvika att trampa rakt på ett liggande barn.

Efter den här lilla incidenten så gick resten av uppvärmningen riktigt smidigt och när jag kom till Långholmen så inledde jag med 4 repetitioner uppför min “favorit-” backe. Jag hade helst gjort två till men jag var lite stressad för jag ville hinna hem, stretcha, duscha och laga mat innan kvällens middagsgäst dök upp. Jag hade inga som helst problem att hålla en bra fart uppför backen och återhämtade mig riktigt snabbt så jag kunde vända uppför backen utan någon vila efter varje upprepning. Det var några till som sprang på Långholmen men framförallt var det mycket hundmänniskor ute, under en period tror jag nästan att antalet hundar översteg antalet människor på ön. Som tur var var alla mycket väluppfostrade och jag såg ingen hund i rullkoppel. Jag såg bland annat tre-fyra stycken av min absoluta favvohund från min barndom; Rhodesian Ridgeback.

Efter backen så gjorde jag fyra repetioner av mångsteg och 4 x 8 repetitioner av  utfallssteg. Det kändes som att jag hade kunnat dubbla på detta utan problem men som jag berättade tidigare så kunde jag inte låta bli att tänka på salsciccian och makaranonerna från Gargano som jag skulle laga till. (När jag kollade upp hemsidan från det här pastaföretaget så insåg jag att det inte alls är pastastaden i Kampanien som är känd som platsen där den bästa pastan i världen tillverkas – den staden heter  Gragnano och inget annat).

En sak som slog mig när jag joggade hem var hur jag tenderar att dömma ut folk som jag ser när jag springer. Speciellt typer som har klätt sig i perfekta löparkläder och nya löparskor som gärna har vattenflaska med sig men envisas med att promenera. Det här får mig att tänka: “du är ute och GÅR, du behöver inte byta om för att GÅ”. I sådana stunder avskyr jag verkligen mig själv. vad vet jag om de som jag möter; de kanske är ute på en tvåmils runda och att de börjar med att promenara för att värma upp innan de springer och även om de bara är ute och går i sakta mak i tio minuter varför ska jag behöva bry mig om hur de klär sig. Jag måste skärpa mig, det finns ju bättre saker att tänka på när jag springer än att reta upp sig på folks klädval.

Soundtrack of my run:

Wild Planet – B 52’s
Vietnamese Baby  –   New York Dolls
Untitled –  Blonde Redhead
Each New Day   –   Rose Melberg
Computer power  (remix)   – Jamie Jupitor
La noche de mi mal  –   Lila Downs
La Juanita –   el Anderiego
Genetic Engineering  –  Orchestral Manoeuvres in the Dark
Come Live with Me   –  Heaven 17
Radar rider   –    Mr Flash
Se på mig nu   –    Ratata
Tusen mot en  –   Vapnet
Puss ‘n’ Boots   –    New York Dolls