Tag Archives: Lera

Årets första lopp på strax under 45 min efter en alldeles för snabb start.

Igår läste jag en artikel i  The New York Times om kaffes effekt på löpningsresultat. Så jag bryggde mig en dubbel espresso precis innan jag drog hemifrån. Jag är inte säker på om det var kaffeinet eller bara en placeboeffekt men jag kände självförtroendet växa när startskottet närmade sig.

Jag hade lyckats skaffa mig en riktigt bra position på startlinjen eftersom jag lärt mig en läxa på förra årets sista lopp där jag var tvungen att springa första kilometeren i mjukt gräs bredvid spåret för att kunna avancera. Så idag brydde jag mig inte ett dugg om hyfs när jag armbågade mig fram för att stå bra till när startskottet skulle ljuda. Efter skottet så tog det bara 20-30 meter innan jag fick ett helt öppet spår och kunde välja tempo själv. Tyvärr så valde jag samma tempo som de snabbaste.

Under tävlingslopp så blir det alltid att jag hittar någon annan löpare för att ha som måttstock och som kan hjälpa mig hålla ett bra tempo. I större tävlingar så blir det ofta en person  som har något utmärkande drag som gör det enkelt att hålla koll på honom/henne. Efter ett par hundra meter så la jag märke till en löpare med i långt blont hår med mörka slingor i topparna, en svart mössa och svart träningsjacka med ett Jamaica-tryck på ryggen. För att få något att fokusera mina tankar på började jag fundera på om det kunde vara Erica Johansson.

Jag visste att det gick riktigt snabbt i början för jag hade inte så många löpare framför mig, men det kändes ändå inte som om det var ett helt omöjligt tempo. Innan loppet hade förutsatt mig att försöka hålla mig i topp 40 så länge som möjligt men när vi närmade oss första kilometerskylten så insåg jag att det nog ändå gick lite väl fort eftersom jag inte hade alls många framför mig och vid skylten så passerade jag på 20 plats på tiden 3.50. Hade jag hållit samma kilometertider hela loppet hade jag slutat på andra plats på tiden 38.20. Mer n tre minuter under mitt personbästa.

En annan löpare som startat för snabbt var “Erica Johansson” som jag passerade strax efter en kilometer och då såg jag att Erica i själva verket var en skäggig karl som var mer lik en Poodle.

Jag försökte sänka farten lite och andra kilometern gick i ett tempo som är mer passande för mig och den tog ca 4.10. Trots fartsänkningen så började jag redan med 80% kvar av loppet att känna av den snabba starten i benen och när banan övergick från asfalt till blöt gegga på tredje kilomtern så kändes började mjölksyran att fylla mina benmuskler och därifrån blev det en ren kamp.

Jag fick kämpa mot negativa tankar som “Vad är egentligen värst det sura i att bryta för att jag inte orkar eller smärtan som kommer komma i mina ben”.

Tredje och fjärde kilomtern gick i dryga 4.30 min/km och den modesta farten till frots så var jag helt utmattad och kände att nu skulle det bli svårt att gå under 45 minuter. Här någonstans dök min vän Staffan, som jag inte sett tidigare vare sig under loppet eller innan starten, upp och vi sprang sida vid sida fram till varvningen vid 5 kilometer. Men sen orkade jag inte följa honom längre utan tappade över tio sekunder gentemot honom på mindre än en kilometer, ett avstånd som bara fortsatte att växa. Även “Erica Johansson” passerade mig. Vid 7,5 kilometer så var det en vätskekontroll, jag brukar inte dricka när jag springer runt 10 km (om det inte är väldigt varmt) men nu var jag tvungen att stanna till och ta en mugg sportdryck bara för att få lite socker i mina blodådror.

När jag har ungefär två kilometer av ett lopp så försöker jag att öka farten. Jag tror att man alltid kan pressa sig lite för att öka de sista minuterna hur trött man än är. Det handlar bara om att bestämma sig. Den här gången blev det dock till en match mellan viljan och benen och resultatet vart nog oavgjort. Min tankar var av typen: “Bara 2 km kvar och kan jag bara öka lite så kan jag nog komma ikapp Staffan” i fem sekunder följt av “fan en backe på bara fem meter och mina ben är helt slut” och sen “den kan inte vara omöjligt att köra sista km på runt 4 min och då kanske jag kommer i mål på runt 44” följt av “jag måste nog stanna innan benen slutar bära mig” och så vidare.

När jag slutligen svängde in på upploppet så fick jag en liten knuff av en snubbe i dreadlocks som sprang förbi och jag kände att aldrig att jag ska få stryk mot en Reclaim the streets-typ så jag startade en slutspurt och var snabbt förbi honom igen. Men slutrakan var lite väl lång för mina mjölksyrestinna ben och med 20 meter kvar så såg jag att han kom upp på min högra sida så det vara bara att låtsas att vi spurtade om ett OS-guld och med bara några decimeter till godo så tog jag mållinjen.

När jag sen försökte återfå andningen så såg jag att jag faktiskt lyckats att ta mig i mål precis under 45 minuter.

Positivt: Att 3.50 min/km ändå inte kändes så vansinnigt fort.

Negativt: Att till och med de korta 10-20 meter långa backarna orsakade så mycket mjölksyra i benen. (Egentligen kanske inte så konstigt eftersom jag bara tränat distans och varken intervaller eller backträning i vinter).

Advertisements