Tag Archives: Hellasgården

28 jobbiga km vilket ger mer än 8 mil på sju dar

I onsdagseftermiddag så träffade jag Niclas, Jonas och Tompa för ett löppass. Vi brukar ses en gång i månaden och springer runt en mil tillsammans för att avsluta med lite bastu, pizza och öl. Så på torsdagen när jag skulle sticka ut på ett långpass, 28 km, så skulle det bli nästan 5 mil på tre dagar och drygt 8 mil på en vecka. Min tuffaste träningsvecka någonsin.

Jag började ganska lugnt och lyssnade på en podcast från vetenskapsradion om Kleopatra och Seneca Village i Central Park i New York. Historikern Allan Kynne, som har skrivit den första svenska biografin över Kleopatra sedan 1927 pratade om hur lite vi egentligen vet om den egyptiska drottningen. Och att den bilden vi har av henne idag till stor del bygger på Shakespears drama och inte på historiska källor.

Kleopatra följdes av ett inslag från New York som handlade om  Seneca Village. En by som låg i ett område som idag är en del av Central Park och som försvann för ca 150 år sedan. Byn, där det  framförallt bodde frigivna slavar och irländska invandrare, var ett välorganiserat samhälle med två skolor och tre kyrkor.  Byborna köptes ut av staden New York och jämnades med marken för att uppgå i Central Park och idag är allt som finns kvar (ovan jord) en liten skylt i parken.  Båda inslagen var intressanta och höll mig upptagen under en stor del av de nio kilometrarna till Hellasgården.

Det långsamma tempot fick mig att tänka på ett program som Tompa berättade att han sett på  National Geographic Channel. Det handlade om afrikasnka bushmän som jagade på samma sätt som människan jagat sedan förhistorisk tid; nämligen genom att helt enkelt springa efter bytet. De väljer ut en antilop i flocken och sedan så springer de långsamt mot den, när de kommer närmre så rusar antilopen iväg. Bushmännen släpper den inte med blicken utan joggar långsamt efter varpå bytet sticker en gång till osv. De här kan hålla på i allt från 8 timmar till två dygn. Men tills slut så är antilopen så utmattad av alla rusher att jägarna kommer åt att döda den med sina spjut. Poängen är just att bushmännen springer i ett energisparande tempo liknande det som en modern ultralöpare håller på med.

Efter ett par dagar med kyla så var det riktigt varmt och skänt på torsdagen så jag sprang i kortbyxor och kortärmad T-shirt. Men eftersom jag skulle vara ute tills dess att solen inte värmer så mycket och att vinden kunde kännas kylig så tog jag även på en vindjacka. Det dröjde dock inte länge innan det kändes som värsta sommarvärmen och jag fick ta av mig jackan och springa med den i handen.  När jag kom fram till Hellasgården så hängde jag upp jackan på en stolpe vid starten för 5 km-spåret och stack iväg. Tanken var att jag skulle hålla ett mycket högre tempo än på transportsträckan. Spåret inleds som kanske är bekant med en lång och brant backe so kändes riktigt jobbig. När det planar ut på andra och tredje kilometern så tyckte jag  att jag inte fick till det där flytet  löpningen. Så jag började faktiskt fundera på om jag inte skulle vända hemåt efter bara ett varv. De två branta backarna med en kilometer kvar av varvet gjorde det ju inte lättare. men den lätt sluttande nedförsbacken in mot varvningen lurade mig att jag nog var rätt pigg ändå. Varvet gick på 25,30 vilket var mycket bättre än jag trott. Och jag var riktigt nöjd med tanke på att det var tredje dagen i rad med löpträning, jag hade sprungit nästan en mil till spåret och  spåret är riktigt backigt.

Det andra varvet kändes till en början med mycket lättare och som om jag kunde hålla en högre fart. Efter ca 2 km så mötte jag en snubbe i skogen. Jag kände igen honom från ett par år tillbaka i tiden när jag vare morgon mötte honom när jag gick till jobbet. Han var lätt att känna igen eftersom han alltid var klädd i en vit vindjacka, vita jeans, långt – nästan en meter- hår, långt men tunnt skägg. Han hade alltid händerna i fickorna och gick på ett nästan säreget sätt, nästan flyter fram. Jag brukade fundera på vad det för typ eftersom han dels såg ut som en uteliggare som inte bryr sig alls om sitt utseende men samtidigt som att det var väldigt uttänkt, fördomsfullt såg jag honom som något slags konstnär. Nu i skogen hade han blå uppvikta jeans och en lång blå jacka. Men i sitt långa hår, långa skägg och gångstilen med händerna i fickorna gjorde att jag kände igen honom direkt. Ett par hundra meter efter mötet la jag märke till att någon placerat en vit porslinskatt på en stubbe ca 5 meter från spåret. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara något slags konstinstallation av den mystiske snubben.

De två branta backarna kändes näst intill omöjliga att at sig uppför under andra varvet och jag kände att mina krafter började ta slut. Jag kom ändå runt varvet på 26.30. Innan jag vände hemåt så tog jag lite gel för att få energi till hemresan och dessutom fyllde jag på vätskebältet med vatten. Sen satte jag av i ganska maklig fart och lyssnade på Vetenskapsradion Forum om reklamvärlden. De hade en intervju med en socialantropolog som forskade om reklambranschen och som hade gjort en studie inifrån reklambranschen. För mig som själv jobbar med reklam var det både roande och intressant att lyssna på detta. När han beskrev processen för att komma fram till en reklamlösning kunde jag inte låte bli att undlåta mig ett litet skratt eftersom det var så löjeväckande och samtidigt så sant. Jag kände mig nästan pinsamts träffad av inslaget. En av de saker som han kommit fram till var reklamen inte alls speglar samhållet (som vissa reklamskapare påstår) utan att det i själva verket bara speglar hur den mycket homogen gruppen, som reklamare består av, ser samhället i övrigt.

Under hemresan så kände jag hur krafterna allt mer började sina och allt jag ville nu var egentligen att stanna till och vila. Jag fick bilder av hur skänt det skulle vara att bara lägga sig ner och ta en tupplur. T o m en hög med skrot, i det området i Norra Hammarbyhamnen som fortfarande känns som lite industritomt, såg inbjudande ut. Med ungefär två kilometer kvar att springa så måste jag uppför en lång trappa som går upptill Skansbron och här var det helt omöjligt att springa, det var t o m svårt att motivera sig att gå uppför den. Efter trappen kändes det inte mycket lättare och jag tror att jag “sprang” den följande kilometern på över sju minuter, när jag funderade på om jag skulle stoppa en slumpmässig person och tigga pengar till en chokladbit eller en Pepsi bara för att få energi nog för att klara mig hem.

Men en halvminuts vila och hemlängtan som jag kände gjorde att jag kunde göra en sista insats och ta mig hem sista kilometern i skaplig fart i alla fall. Det var dock som om jag sköljdes över av känslor och under några ögonblick var jag på gränsen att brista ut i tårar.

Jag har aldrig upplevt tröttheten på det här sättet, inte ens när jag sprungit marathon men efteråt så var det dock ganska skönt att ha lyckats plåga sig igenom hela passet och  framförallt så kände jag mig nöjd med både mängden och kvaliteten på den senaste veckans löpning.

Soundtrack of the run:

Podcast Vetenskapsradion Historia

Buzz Buzz Buzz   –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
Ne M’appelle Pas Ta Biche    –    Stereo Total
Podcast Vetenskapsradion Forum
Pale Movie    –   Saint Etienne
Why Won’t You    –  The Rogers Sisters
Roadrunner (Once)    –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
I’ll melt with you    –  Modern English    16
Försent    –    Ratata
Supreme Nothing   –    Tiger Trap

10 hårda km vid Hellasgården.

I lördags åkte jag och min vän Staffan till Hellasgården för att ta en runda på 10 kilometers spåret. Staffan tyckte att vi skulle sikta på att komma under 50 minuter men jag var lite skeptisk till om jag ens skulle fixa 55 eftersom det här skulle bli mitt tredje träningspass på lika mpnga dagar och jag var osäker på om jag om mina krafter skulle räcka till det hårda milspåret.

Det var riktigt härligt sommarväder och när klev ur bilen så ångrade jag att jag hade mina tigthpå mig och att jag inte nyttjade tillfället för att få göra säsongsdebut i kortbyxor. Spåret börjar med en riktigt lång och ganska brant uppförsbacke som dessutom är lite förrädisk eftersom man flera gånger tror att man har nått toppen men bakom nästa tall så fortsätter det uppåt. Så det gäller att man tar det lite lugnt för att spara benen till slutet.

De två-tre första kilometrarna gick annars ganska smärtfritt och i ett hyfsat tempo så det kändes som att vi nog skulle komma runt på under 50 minuter utan problem.  Men efter ca 3,5 km kom det en lång och brant backe som vårsolen inte hade kommit åt utan det var fortfarande fullt med snö och is och mina “soliga dag-skor” hade lite svårt att få fäste på det hala underlaget. Jag försökte springa bredvid spåret, men det var för snårigt, jag zickzackade för att hitta några isfria fläckar. Det hela resulterade bara i att jag tappade Staffans rygg och fick benen fulla med mjölksyra.

Så när jag väl kom så brydde jag mig inte längre om att försöka gå under 50 minuter utan tog det lite lugnt och försökte återhämta mig och samtidigt njuta av naturen. Det här är nog trots att jag egentligen inte gillar när det blir för backigt min favoritrunda i Stockholm. Det är ju riktig natur med fågelsång och för varje andetag så fylls näsborrarna av skogs dofter blandat med doften av den blöt mylla som gör att våren känns väldigt närvarande. Så jag kan verkligen Hellasgården och milspåret oavsett om du bor i Stockholm eller är i stan tillfälligt och har med dig löparskorna.

Efter några minuters lätt löpning så kändes det som att jag hade återhämtat mig och eftersom femte och sjätte kilometern är ganska lättlöpta och går lätt utför så fick jag upp tempot igen utan att behöva ta särskillt myckety. Men när jag kom till huvudattraktionen på sjunde kilometern, den långa branta och steniga backen som nästan inte går att springa uppför, då tog bena helt slut. Och den sista biten gick i 6 min/km fart, dessutom så var det en hel del isiga backar, såväl utför som uppför, där jag intalade mig själv att ta det riktigt lugnt för att inte riskera att skada mig. I själva verket så var det här nog bara ett trick min hjärna tog till för att lura mig att vila. I vissa vägskäl så dök t o m tanken upp ta en genväg till målet bara för att Staffan inte skulle behöva stå och vänta på mig. Men de här tankarna visste jag bara var en bortförklaring för att jag var helt slut och ville sluta springa. Så lätt ska man ju inte ge upp så på stela ben stapplade jag mig i alla fall runt hela milspåret (som någon dock påpekat bara är 9,6 km) med vetskapen att söndagen skulle vara en vilodag. Resultatet blev en av de långsammaste milen på mycket länge (55,50), Staffan hade kommit i mål över sex minuter före.

Soundtrack of the run

Fågelsång, porlande vårbäckar, en Cessna och mina tunga andetag.

10 k in hard terrain

This saturday morning I went to Hellasgården with my friend Staffan for a run on the 10 k track. Staffan said that we should aim for a time sub 50 but I answered that since this would be my third run in three days I wasn’t shure I would manage that on the hilly track.

It was really nice weather and already then we stepped out the car I regreted that I wore tights, this would had been the perfect day for 2009s first run in shorts. The track starts with a long climb that goes on for a couple hundred meters and a couple of times it feels like you’re at the top but it just continues after each turn so you really have got to hold back to save your legs for the whole run. The first 2-3 ks went really smoth and we held a pace that would take us sub 50 minutes without problem.

But after around 3,5 ks we came to a climb that wasn’t only steep it was a slope there the sun hadn’t been able to melt away all the snow and ice. And with my “sunshine shoes” I couldn’t get any grip at all. I tried to take the climb at the side of the track but that was to much vegetation, I tried to zigzag up the hill to find spots with a little grip. But my legs that were a little sore from the training previous days stiffened up and I felt the level of lactic acid rise in my thighs. Since Staffan didn’t experience the same problems he took of and after the climb I tried to find a nice pace to recover a little.

So I decided to enjoy the fabolous surroundings instead. I’ve got to say that this is the nicest run in Stockholm since you are running in real nature there you hear birds and at everybreath your nostrils fills up with the scent of the woods and wet soil that together create a smell that tells you that the spring are finally here. So if you ever come to Stockholm and bring your runner shoes take the bus to Hellasgården and gor for a run at the 10 k track. There is a cabin with dressing room and a sauna.

After a couple of minutes of easy running I felt  that I had recovered pretty well and the 5th and 6th, that are pretty fast slightly downhill, went quite fast. But the main feature of the 7th k is this steep and rocky hill that is almost impossible to run because of the steepness and all the rocks you have to climb. After this uphill I didn’t have any power left in my legs at all so the pace for the last ks was around 6 min/k. And I wasn’t helped by the fact that the tarck was quite wet and muddy and some slopes, both up- and downhill, were icy. I told my self that since I should take ite really easy on the slippery parts to avoid any risks of injuries. But in retrospective I think that my mind just tried to find an excuse to give my legs a little rest. I also began to think that I should take a shortcut because I didn’t want Staffan to wait for me for to long. But I knew that these thoughts were not thoughts of consideration only desperate thoughts to try to find an excuse to quit.

So I could pull myself together and run the full lap, at 55.50 it must have been one of my slowest 10 ks in ages – Staffan had been witing for more than 6 minutes then I arrived, knowing that sunday would be a day of rest.

Soundtrack of the run

Bird song, rippling creeks, a Cessna and my own heavy breathing