Tag Archives: Fågelsång

10 hårda km vid Hellasgården.

I lördags åkte jag och min vän Staffan till Hellasgården för att ta en runda på 10 kilometers spåret. Staffan tyckte att vi skulle sikta på att komma under 50 minuter men jag var lite skeptisk till om jag ens skulle fixa 55 eftersom det här skulle bli mitt tredje träningspass på lika mpnga dagar och jag var osäker på om jag om mina krafter skulle räcka till det hårda milspåret.

Det var riktigt härligt sommarväder och när klev ur bilen så ångrade jag att jag hade mina tigthpå mig och att jag inte nyttjade tillfället för att få göra säsongsdebut i kortbyxor. Spåret börjar med en riktigt lång och ganska brant uppförsbacke som dessutom är lite förrädisk eftersom man flera gånger tror att man har nått toppen men bakom nästa tall så fortsätter det uppåt. Så det gäller att man tar det lite lugnt för att spara benen till slutet.

De två-tre första kilometrarna gick annars ganska smärtfritt och i ett hyfsat tempo så det kändes som att vi nog skulle komma runt på under 50 minuter utan problem.  Men efter ca 3,5 km kom det en lång och brant backe som vårsolen inte hade kommit åt utan det var fortfarande fullt med snö och is och mina “soliga dag-skor” hade lite svårt att få fäste på det hala underlaget. Jag försökte springa bredvid spåret, men det var för snårigt, jag zickzackade för att hitta några isfria fläckar. Det hela resulterade bara i att jag tappade Staffans rygg och fick benen fulla med mjölksyra.

Så när jag väl kom så brydde jag mig inte längre om att försöka gå under 50 minuter utan tog det lite lugnt och försökte återhämta mig och samtidigt njuta av naturen. Det här är nog trots att jag egentligen inte gillar när det blir för backigt min favoritrunda i Stockholm. Det är ju riktig natur med fågelsång och för varje andetag så fylls näsborrarna av skogs dofter blandat med doften av den blöt mylla som gör att våren känns väldigt närvarande. Så jag kan verkligen Hellasgården och milspåret oavsett om du bor i Stockholm eller är i stan tillfälligt och har med dig löparskorna.

Efter några minuters lätt löpning så kändes det som att jag hade återhämtat mig och eftersom femte och sjätte kilometern är ganska lättlöpta och går lätt utför så fick jag upp tempot igen utan att behöva ta särskillt myckety. Men när jag kom till huvudattraktionen på sjunde kilometern, den långa branta och steniga backen som nästan inte går att springa uppför, då tog bena helt slut. Och den sista biten gick i 6 min/km fart, dessutom så var det en hel del isiga backar, såväl utför som uppför, där jag intalade mig själv att ta det riktigt lugnt för att inte riskera att skada mig. I själva verket så var det här nog bara ett trick min hjärna tog till för att lura mig att vila. I vissa vägskäl så dök t o m tanken upp ta en genväg till målet bara för att Staffan inte skulle behöva stå och vänta på mig. Men de här tankarna visste jag bara var en bortförklaring för att jag var helt slut och ville sluta springa. Så lätt ska man ju inte ge upp så på stela ben stapplade jag mig i alla fall runt hela milspåret (som någon dock påpekat bara är 9,6 km) med vetskapen att söndagen skulle vara en vilodag. Resultatet blev en av de långsammaste milen på mycket länge (55,50), Staffan hade kommit i mål över sex minuter före.

Soundtrack of the run

Fågelsång, porlande vårbäckar, en Cessna och mina tunga andetag.

Advertisements