Category Archives: Uncategorized

Mariestads marathon på 3,17,23. Nytt personbästa.

I lördags sprang jag för andra året i rad Mariestads Marathon, ett litet familjärt lopp som springs utmed Vänerns strand. Loppet har bara lite drygt 100 deltagare vilket gjorde att det går att få en bra placering och förra året vann jag klassen Män över 40 på tiden 3;19;24. Det här året var mitt mål att ännu en gång gå under 3 timmar och 20 minuter för att kunna anmäla mig till Boston Marathon (jag har dock inte bestämt mig, men vill ha möjligheten).

Loppet startade så tidigt som klockan tio på morgonen vilket är alldeles för tidigt för mig först framåt lunch brukar jag kunna springa i ett någorlunda tempo och i lördags hade jag dessum lite huvudvärk och kände mig lite seg.

I år hade  banan ändrats lite jämfört med i fjol, och nu sprang man från Snapens friluftsområde utanför Mariestad in till hamnen där man vände och sprang samma väg tillbaka. Detta  gjorde ett varv som motsvarade ett kvartsmarathon och alltså fick man springa banan fyra varv. Förra året fortsatte banan en bit ut på andra sidan Mariestad innan man vände och varvet sprangs tre gånger.

På startlinjen var det inte bara marathonlöpare utan även ett gäng som ställde upp i ett lopp som gick över ett enda varv. När startskottet gick så tog jag det lite lugnt och ville hitta ett bra tempo istället för att rusa iväg med tätgruppen.

Jag hade lagt upp en plan för loppet där jag skulle springa första milen på 45 minuter, andra på 46, tredje på 47 och fjärde på 48. Vilket skulle resultera i en sluttid på 3,17-3,18.

Även om känslan var att det inte alls gick snabbt i början så gick första kilometern på 4,12 vilket var mycket snabbare än planerat.

Efter ungefär fem minuters löpning så hade jag hamnat i en liten grupp med sex-sju löpare, som sprang i ett bra men ganska behagligt tempo. Då jag inte kände mig helt och fullt i toppform så kändes det som att vi sprang i 5 min/km-tempo men när jag såg vilka andra som var i gruppen så förstod jag att det gick mycket fortare. Till exempel så var det en tjej med som hade blivit presenterad som den tolfte snabbaste svenskan på marathondistanden i år med ett personbästa på 3.06.

De nästa fyra kilometrarna,  gick i ett ganska stadigt 4,25-tempo trots motvind och efter vändpunkten så ökade farten ytterligare till 4,17 tempo och efter någon kilometer så beslutade jag att släppa kontakten med gruppen. Istället slog jag följe med två löpare där den ene sa något i stil med; “vi har en gångare till vänster”. Jag hörde inte först vad han sa utan kollade ut till vänster ut över Vänern för att se om det var en ångbåt där, då frågade han mig: “visst har du tävlat i gång?” Det här fick mig att fundera några minuter på om jag skulle ta det som en förolämpning för en löpare att bli kallad “gångare” eller om jag skulle ta det som att han tar det som en komplimang och att han menade att jag hade ett väldigt ekonomiskt steg.

Jag frågade dem vad de siktade på för sluttid och de siktade båda på att gå under 3,10 och berättade att vi just nu höll jämna 4,24-kilometrar.  Vilket fortfarande var alldeles för snabbt, men eftersom det kändes helt OK så tänkte jag att jag försöker hänga på så länge som möjligt.

10 km passerades på 43,40, vilketär bara två minuter över mitt personbästa på milen. Vid varvningen så plockade jag upp en vattenflaska och två paket energigel, mitt löpsällskap stannade båda till och drack ett par muggar vatten så först tjänade jag några meter men sen när jag började dricka ur min flaska så kom de ikapp och jag tackade kontakten med dem medans jag sprang och smådrack i några hundra meter. Med vinden i ansiktet och kunskapen om att jag låg långt under mitt tidsschema så bestämde jag mig för att inte göra något försök att komma ikapp dem. Utan draghjälp så tappade jag snabbt fart och nästa två km gick i 4,33-tempo. Ungefär en kilometer efter varvningen så mötte jag Anna, min flickvän, som sprang kvartsmilsloppet med ett stort leende på läpparna.

Vid nästa vattendepå (ca 13 km) så kände jag att jag började få ett skoskav på vänster häl. Och så länge som jag sprang ensam så var det svårt att stänga av tankarna på skavsåret och det här gjorde att jag tappade ytterligare i tempo. Det här gjorde att jag ganska snart hörde andningen från andra löpare och mycket riktigt innan vändpunkten så var jag upphunnen av två löpare.  Med min nya draghjälp och medvind så kunde jag öka farten igen och nästa fem kilometer gick i ett genomsnittstempo på 4,30 min/km och när jag varvade efter halvmaran så hade det gått 1 timme och 36 minuter.

De här två löparna tog ett längre stopp vid vattenbordet och passade på att äta lite banan vilket gjorde att jag fick ett gasnka långt försprång och sprang en kilometer ensam. Eftersom jag hade börjat känna mig trött så kände jag på mig att  jag egentligen borde väntat in dem för att få draghjälp i motvinden. Så tjugoandra kilometern gick återigen lite långsammare och de hann upp mig igen. Jag hängde på och hoppades att kunna följa med åtminstone till nästa vändpunkt så att jag fick lite draghjälp genom motvinden.  Halvvägs dit så började den yngre av de två löparna att öka takten, eller om det var vi två andra som tappade far, och långsamt öppnades en allt större lucka till oss två.

Jag höll den andres rygg till ungefär 27 km då distansen och tempot började kännas i kroppen, nu var vi nere i  5 min/km-tempo. På något lustigt sätt så var det som om benen fick för sig att det var målgång vid nästa varvningen och ville öka farten. Jag berättade detta för min löparkollega i tron att om jag bara själv hör hur dumt det låter att benen vill spurta trots att ungefrör 15 km återstår så kanke jag kan slå de här dumma impulserna ur hågen. Det visade sig dock att jag inte alls hade sådan kontroll över mina ben utan bara några minuter senare så kände jag hur farten ökade mot min vilja och jag började dra ifrån den andre löparen.

Så de följande kilometrarna gick i  4,40-4,45 tempo. Jag visste att det skulle bli omöjligt för mig att hålla den farten hela vägen till mål. Näör jag kom till varvningsområdet så var det nästan omöjligt att inte tänka på hur skönt det skulle vara att stanna så jag var tvungen att stålsätta mig för att rent mentalt orka runt vändpunkten och ge mig ut på ytterligare en mil.

Jag kunde höra hur löparen närmast bakom mig började närmas sig igen och jag visste att jag var tvungen att försöka få så mycket draghjälp som möjligt för att kunna få en sluttid under 3,20. Med tio kilometer kvar hade jag fortfarande en god marginal, 54 minuter, vilket i normalfallet skulle vara rena rama joggingtempot men nu kändes det som att jag när som heslt kunde ta helt slut och ville förska få en ännu större marginal för att vara säker på att gå i mål på nytt personbästa. När jag blev upphunnen av löparen som jag bara några kilomter tidigare sprungit ifrån så hade jag tyvärr ingen ork att hänga på honom utan han försvann gansak snabbt i motvinden. Som tur var fick jag en liten mental boost av att se att jag samtidigt närmade mig en annan löpare. Det var en av de två löparna som siktade på 3,10 som uppenbarligen hade tröttnat mer än jag. Jag hoppades komma ikapp honom vid nästa vätskekontroll och sedan kunna ligga bakom honom i någon kilomtere för att få lite draghjälp i motvinden. Han tog dock en sådan lång vattenpaus att jag gick förbi och det blev jag som fick honom i ryggen istället för tvärtom. I samband med att jag passerade honom så utbytte vi lite uppmuntrande rop och vi gjorde sällskap till vändpunkten där jag ropade till honom “Nu har vi bara 5 km i medvind kvar”. Han svarade med “Jag är helt slut och får vara glad om jag tar mig i mål”.

Med 5 195 meter kvar så hade jag 28 minuter på mig att slå mitt personbästa så jag var fortfarande tvungen att gå under 5,26 min/km för att klara detta. Naturligtvis var jag alldeles för trött för att orka göra den här huvudräkningen under loppet, men så mycket förstod jag att det inte gick ta det allt för lugnt utan jag var fortfarande tvungen att ligga på.

Jag blev mer och mer säker på att jag någon gång under loppet skulle kunna bli tvungen att stanna och gå och då skulle mycket tid kunna rinna iväg.

Mot alla odds lyckades jag faktiskt öka farten en aning nästa tre kilometer och fyra mils-skylten passerades på 3 timmar, 6 minuter och 40 sekunder och först nu började jag på allvar tro att jags kulle nå mitt mål.

För säkerhets skull så fortsatte jag att pressa mig till det yttersta och när jag hade 195 meter kvar till målet så slängde jag ett öga på min kocka och såg att jag hade gott om tid kvar. När Snapens friluftsanlägning dök upp i skogen så gjorde jag ett försök att spurta, men mina trötta ben förmådde inte öka farten nämnvärt. Men jag brydde mig inte särskillt mycket när jag hörde speakerns röst säga: “Staffan Fredén Stockholm 3 hours 17 minutes and 23 seconds”.

20 ks, Västgötabengtsson, sleeping junkies and running past peeing girls.

I started this week with a 20 k run and I took off in a comfortable pace and the only aspect of my running that I was concerned with was that I wanted to keep my steps short. This is thanks to tips from Rick.  I know the secretbehind becoming a good long distance runner is more than just run with a short and quick stride but I still haven’t had time to go thru all the films and litterature on the subject. But I will, I promise and thanks a lot Rick!

I had downloaded a podcats from swedish radio about the dialects from the province that I come from, Westrogothia. The show was made 1979 (I think) by a local dialect expert called Västgöta-Bengtsson and it consisted of recordings that he made as early as 1947 with people born in the mid 19th century. He started the show with talking about how much the technical revolution has changed the world. And to listen to a man pre the internet, cellphone era talk about how difficult it was for older people to understand the concept of recording voices in a portable machine and later listen to the same voice, really set things in perspective.

Even though they spoke in my  dialect I had a hard time to understand everything they said but I understood that they talked about an old blacksmith that used to put shoes on oxes, since no one could afford a horse in the village that they grew up in. The difference between shoeing an ox and a horse was that you needed 8 shoes for an ox instead of 4 for a horse.

While I was listening to the show I was passed by a runner who ran slightly faster than me. I watched his stride and compared it to mine and I was really glad to see that he used a much more powerful and energy draining stride and I was still able to almost keep up with him. A couple of minutes I started to gain on him without any effort and after two ks I passed him, still running with a much more energy saving stride.

After the show about dialects I listened to an other historical show from swedish radio; one of the subjects was about the mediveal Ingvar Kamprad or Bill Gates, the richest man in swedish history, Bo Jonsson Grip. The thing that made most impression on me in the show was that the historician that was interviewed talked about that Bo Jonsson Grip has been painted as an all together evil person, and that tha is not the whole truth. And after that he told a story about how Grips first wife died in childbirth and how Grip had her gutted to get the baby boy out alive just so the boy could inherit over 100 farms from the dead mother. Just hours or a day later the poor baby died and Bo Jonsson Grip could inherit the farms (if the baby hadn’t been alive at birth the properties would have been returned to his wifes family.

The second part of the show was about Carin Göring, Herman Görings wife, or actually it was about the mystery regarding her remainings. Then Carin died she was first buried in her family grave in Sweden but Herman Göring later dug up her body and took it to a mausoleum in his estate, Karinhall, outside Berlin. At the ending of the war Göring destroyed Karinhall because he didn’t want the russians to get their hands on it. But he saved the mausoleum so the russians plundered the  grave (the corpse wore a lot of jewlery) and soldiers desectrated the body. For example it is known that they played football with Carins head. Later the remainings were found, and she was cremated and buried in Sweden again. The story could end here, but years later someone found a wooden coffin with a corpse in it where Karinhall was placed. The DNA analysis showed that this was a close relative to Carins brother and that the corpse was from a “not that old woman”. So now there is two dead Carin Göring.

As I listened to this i passed the lake Trekanten, and now with the spring in full bloom the benches around the strand were filled with bums drinking beer and one or two junkies sleeping in awkvard positions. This made me change my mind about going to this lake to try to catch some fish later this spring. Sharing the lake with the cast of a modern version of Les Miserables isn’t the same as fishing in a calm nature.

Then I had finished listening to the radioshows, my mind wandered off to think about something I said first as a drunken joke to David january 2008; “2009 is gonna be my year!” and then this year started I wrote a text message to my friend Pontus “already a year ago I said that 2009 is gonna be my year and you’re hereby included” and after a slow start there has been signs that my prophecy might become true.

After a little more than half the run I saw a couple in the woods 20 meters from the path, since one of them was squating in a strange position my reflex was to stare at them as I passed, just to relize that the couple was two runner who had made an emergency stop. And I found myself staring at a girl in runners clothing who was peeing. I qucikly turned my head away and made it even more obvious that I had been looking at her.

15 minutes later I met a group of jogging girls, all of them a little round in their edges if you know what I mean. And they were all dressed in T-shirts with the print “Military Training” on their chests. I couldn’t help thinking that if this was the swedish military we might as well tell the russians or US or Poland or San Marino: “you are welcome to invade this country if you want to”. Now I googled “Military Training” and found this site. By what I saw I wouldn’t use words like “the toughest training you ever experienced” rather “if you want to go jogging in a slow pace with other plump girls join us”.

Since the whole purpose by the run was to take it easy I was very satisfied that I could hold a pace sub 5 minutes/km for the whole run without getting tired at all. This despite all the hills and the pollen allergy. The hardest part was actually trying not to speed up.

Soundtrack of my run:

Bedsitter – Soft Cell

Västgöta-Bengtsson – Sveriges Radio

VR Historia – Sveriges Radio

Art Rules – Chicks on Speed

Busy Doing Nothing – Love Is All

This Month, Day 10- Cansei De Ser Sexy Cansei De Ser Sexy

Memorabilia- Soft Cell

Predict The Day- Ladytron

You Take My Breath Away- Knife

Kyberneticka Babicka Pt. 1 – Stereolab

Come Live with Me- Heaven 17

Me Plus One- Annie

Sexy Results (MSTRKRFT Edition)-Death From Above 1979

Ladykillers -Lush

Love Life – Chicks On Speed

Soon- My Bloody Valentine

28 jobbiga km vilket ger mer än 8 mil på sju dar

I onsdagseftermiddag så träffade jag Niclas, Jonas och Tompa för ett löppass. Vi brukar ses en gång i månaden och springer runt en mil tillsammans för att avsluta med lite bastu, pizza och öl. Så på torsdagen när jag skulle sticka ut på ett långpass, 28 km, så skulle det bli nästan 5 mil på tre dagar och drygt 8 mil på en vecka. Min tuffaste träningsvecka någonsin.

Jag började ganska lugnt och lyssnade på en podcast från vetenskapsradion om Kleopatra och Seneca Village i Central Park i New York. Historikern Allan Kynne, som har skrivit den första svenska biografin över Kleopatra sedan 1927 pratade om hur lite vi egentligen vet om den egyptiska drottningen. Och att den bilden vi har av henne idag till stor del bygger på Shakespears drama och inte på historiska källor.

Kleopatra följdes av ett inslag från New York som handlade om  Seneca Village. En by som låg i ett område som idag är en del av Central Park och som försvann för ca 150 år sedan. Byn, där det  framförallt bodde frigivna slavar och irländska invandrare, var ett välorganiserat samhälle med två skolor och tre kyrkor.  Byborna köptes ut av staden New York och jämnades med marken för att uppgå i Central Park och idag är allt som finns kvar (ovan jord) en liten skylt i parken.  Båda inslagen var intressanta och höll mig upptagen under en stor del av de nio kilometrarna till Hellasgården.

Det långsamma tempot fick mig att tänka på ett program som Tompa berättade att han sett på  National Geographic Channel. Det handlade om afrikasnka bushmän som jagade på samma sätt som människan jagat sedan förhistorisk tid; nämligen genom att helt enkelt springa efter bytet. De väljer ut en antilop i flocken och sedan så springer de långsamt mot den, när de kommer närmre så rusar antilopen iväg. Bushmännen släpper den inte med blicken utan joggar långsamt efter varpå bytet sticker en gång till osv. De här kan hålla på i allt från 8 timmar till två dygn. Men tills slut så är antilopen så utmattad av alla rusher att jägarna kommer åt att döda den med sina spjut. Poängen är just att bushmännen springer i ett energisparande tempo liknande det som en modern ultralöpare håller på med.

Efter ett par dagar med kyla så var det riktigt varmt och skänt på torsdagen så jag sprang i kortbyxor och kortärmad T-shirt. Men eftersom jag skulle vara ute tills dess att solen inte värmer så mycket och att vinden kunde kännas kylig så tog jag även på en vindjacka. Det dröjde dock inte länge innan det kändes som värsta sommarvärmen och jag fick ta av mig jackan och springa med den i handen.  När jag kom fram till Hellasgården så hängde jag upp jackan på en stolpe vid starten för 5 km-spåret och stack iväg. Tanken var att jag skulle hålla ett mycket högre tempo än på transportsträckan. Spåret inleds som kanske är bekant med en lång och brant backe so kändes riktigt jobbig. När det planar ut på andra och tredje kilometern så tyckte jag  att jag inte fick till det där flytet  löpningen. Så jag började faktiskt fundera på om jag inte skulle vända hemåt efter bara ett varv. De två branta backarna med en kilometer kvar av varvet gjorde det ju inte lättare. men den lätt sluttande nedförsbacken in mot varvningen lurade mig att jag nog var rätt pigg ändå. Varvet gick på 25,30 vilket var mycket bättre än jag trott. Och jag var riktigt nöjd med tanke på att det var tredje dagen i rad med löpträning, jag hade sprungit nästan en mil till spåret och  spåret är riktigt backigt.

Det andra varvet kändes till en början med mycket lättare och som om jag kunde hålla en högre fart. Efter ca 2 km så mötte jag en snubbe i skogen. Jag kände igen honom från ett par år tillbaka i tiden när jag vare morgon mötte honom när jag gick till jobbet. Han var lätt att känna igen eftersom han alltid var klädd i en vit vindjacka, vita jeans, långt – nästan en meter- hår, långt men tunnt skägg. Han hade alltid händerna i fickorna och gick på ett nästan säreget sätt, nästan flyter fram. Jag brukade fundera på vad det för typ eftersom han dels såg ut som en uteliggare som inte bryr sig alls om sitt utseende men samtidigt som att det var väldigt uttänkt, fördomsfullt såg jag honom som något slags konstnär. Nu i skogen hade han blå uppvikta jeans och en lång blå jacka. Men i sitt långa hår, långa skägg och gångstilen med händerna i fickorna gjorde att jag kände igen honom direkt. Ett par hundra meter efter mötet la jag märke till att någon placerat en vit porslinskatt på en stubbe ca 5 meter från spåret. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara något slags konstinstallation av den mystiske snubben.

De två branta backarna kändes näst intill omöjliga att at sig uppför under andra varvet och jag kände att mina krafter började ta slut. Jag kom ändå runt varvet på 26.30. Innan jag vände hemåt så tog jag lite gel för att få energi till hemresan och dessutom fyllde jag på vätskebältet med vatten. Sen satte jag av i ganska maklig fart och lyssnade på Vetenskapsradion Forum om reklamvärlden. De hade en intervju med en socialantropolog som forskade om reklambranschen och som hade gjort en studie inifrån reklambranschen. För mig som själv jobbar med reklam var det både roande och intressant att lyssna på detta. När han beskrev processen för att komma fram till en reklamlösning kunde jag inte låte bli att undlåta mig ett litet skratt eftersom det var så löjeväckande och samtidigt så sant. Jag kände mig nästan pinsamts träffad av inslaget. En av de saker som han kommit fram till var reklamen inte alls speglar samhållet (som vissa reklamskapare påstår) utan att det i själva verket bara speglar hur den mycket homogen gruppen, som reklamare består av, ser samhället i övrigt.

Under hemresan så kände jag hur krafterna allt mer började sina och allt jag ville nu var egentligen att stanna till och vila. Jag fick bilder av hur skänt det skulle vara att bara lägga sig ner och ta en tupplur. T o m en hög med skrot, i det området i Norra Hammarbyhamnen som fortfarande känns som lite industritomt, såg inbjudande ut. Med ungefär två kilometer kvar att springa så måste jag uppför en lång trappa som går upptill Skansbron och här var det helt omöjligt att springa, det var t o m svårt att motivera sig att gå uppför den. Efter trappen kändes det inte mycket lättare och jag tror att jag “sprang” den följande kilometern på över sju minuter, när jag funderade på om jag skulle stoppa en slumpmässig person och tigga pengar till en chokladbit eller en Pepsi bara för att få energi nog för att klara mig hem.

Men en halvminuts vila och hemlängtan som jag kände gjorde att jag kunde göra en sista insats och ta mig hem sista kilometern i skaplig fart i alla fall. Det var dock som om jag sköljdes över av känslor och under några ögonblick var jag på gränsen att brista ut i tårar.

Jag har aldrig upplevt tröttheten på det här sättet, inte ens när jag sprungit marathon men efteråt så var det dock ganska skönt att ha lyckats plåga sig igenom hela passet och  framförallt så kände jag mig nöjd med både mängden och kvaliteten på den senaste veckans löpning.

Soundtrack of the run:

Podcast Vetenskapsradion Historia

Buzz Buzz Buzz   –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
Ne M’appelle Pas Ta Biche    –    Stereo Total
Podcast Vetenskapsradion Forum
Pale Movie    –   Saint Etienne
Why Won’t You    –  The Rogers Sisters
Roadrunner (Once)    –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
I’ll melt with you    –  Modern English    16
Försent    –    Ratata
Supreme Nothing   –    Tiger Trap

Ett misslyckats intervallpass innan min comeback som komiker

Tisdagen 21/4 var det dags för min comeback på den svenska stå upp-scenen. Jag hade fått 4 minuter på Komikaze i Stockholm. Under eftermiddagen så blev jag mer och mer stressad och försökte komma på nya och roligare skämt istället för att koncentrera mig på att lära mig de som jag redan hade så för att bli av med lite stress och överskottsenergi så stack jag ut för att köra ett intervallpass. Jag värmde upp i ca två kilomter och stretchade lite innan jag började mina fyra minuters intervall med 90 sekunders joggvila mellan.

Naturligtvis kunde jag inte släppa det kommande giget utan fortsatte att fundera ut nya skämt och började tänka på hur i princip alla politiska partier har omfamnat Prideveckan de sensate åren. Och spånade lite i hur det skulle se ut om även puckona i Nationaldemokraterna får för sig att de måste synas på Prideveckan: De kommer dit med sin gruppering “Pink Nazis” som hejlar nonchalant med lite slapp handled och försöker lanserar sitt internetnätverk för homosexuella nazister; “Herman GayRing”.

Men hur gick det med intervallerna? Mina ben var fortfarande lite trötta från söndagens snabba 20 km och jag hade problem med att återhämta mig mellan intervallerna och efter bara ett par upprepningar så bestämde jag mig för att ta det lite lugnt. Jag hade även börjat få lite huvudvärk, antagligen en reaktion på stressen inför kvällens gig men gjorde det i alla ännu svårare för mig att motivera att köra hårt. Jag ville ju inte riskera att få ett migränanfall. Som om det här inte vore nog, när jag sprang i trapporna upp till Liljeholmsbron så fick jag lite ont i baksidan av högra låret och så för att undvika att dra på mig en muskelbristning så tog jag det riktigt lugnt de sista kilometrarna. Totalt sett ett helt misslyckat intervallpass.

(Kvällens gig gick helt OK och gav mersmak, troligen för att jag bestämde mig för att inte använda skämten om homonazisterna).

Soundtrack of the run:

Sex Dwarf  –  Soft Cell
Emily  –   Adam Green
The Red Door   –    The Aislers Set
Avenue   –  Saint Etienne
Babylon   –    New York Dolls
The ink in the well   –   David Sylvian
Lemon    –    Broder Daniel
Dame Mas   –    Maria Daniela Y Su Sonido Lasser
Stoned Love   –    The Supremes
Super Surfer Girl (Surf Nazis Must Die – Christopher Just Remix)   –    Chicks on Speed

Preparing for my comeback as a comedian with bad intervals

Tuesday was the day for my comeback on the swedish stand up scene. I had a 4 minute spot at this comedy club in Stockholm. In the afternoon I became more and more stressed as I tried to come up with better jokes instead of learning the ones I already got so I decided to let off some steam by a running pass with hard intervals.

I warmed up with 2 ks slow running and stretched a little before I began with my 4 minute intervals with 90 secs jogging in between. Of course I couldn’t let go of the gig so I thought of some new jokes as I was running. I thought about how almost all political parties every summer are trying to embrace the gay community during the Gay Pride Week. And I came up with some jokes about how it would be if even the nationalist party would try to be more open to the gay community. They could introduce their own gay group at the next Pride Week; “Pink Nazis” who greets each other with a Heil Hitler with a soft flappy wrist. And they could have a network for gaynazis called “Herman Gayring”.

But how about the intervals? My legs was still tired from the  20 quick ks on sunday and I didn’t recover between the intervals as I wanted after a couple of reps I took it a little easy. I even started to get a little headache, might have been from the stress I felt about the gig but this also made me take it a little easy because I didn’t want to get migrane attack. And if this wasn’t enough, then I was running up the stairs to Liljeholmsbron I felt a pain in the back of my right thigh so to avoid a muscle rupture the last ks was really slow. So in total a bad day on the track.

(The comedy show was pretty good and I didn’t do the joke about gay nazis.)

Soundtrack of the run:

Sex Dwarf  –  Soft Cell
Emily  –   Adam Green
The Red Door   –    The Aislers Set
Avenue   –  Saint Etienne
Babylon   –    New York Dolls
The ink in the well   –   David Sylvian
Lemon    –    Broder Daniel
Dame Mas   –    Maria Daniela Y Su Sonido Lasser
Stoned Love   –    The Supremes
Super Surfer Girl (Surf Nazis Must Die – Christopher Just Remix)   –    Chicks on Speed

20 km på 1,32 och ljusskygga typer.

Jag var fortfarande inspirerad av artikeln om hur Da Costa tränade för att springa ett marathon på 2,06 när jag stack ut på söndagens långa pass. Så jag hade bestämt mig för att springa i ett högt tempo. Som vanligt när jag ska ut på ett lång pass så hade jag laddat min iPod med några intressanta podsändningar och lite musik. Tyvärr så hade jag glömt ladda batteriet så efter två låtar blev det tyst i iPoden.

Jag försökte stoppa undan den i den centralt placerade bakfickan på mina tights samtidigt som jag fortsätte springa, med resultatet att det såg ut som om jag höll på och leta efter något mellan skinkorna. Efter en stunds fruktlösa försök att få ner iPoden och lurarna i den trånga fickan så stannade jag i tron att det skulle gå lättare då. Det gick aningen bättre men det tog ändå en tio sekunder att pula ner sladden i fickan vilket gjorde att folk antagligen undrade vad den där löparen hade mellan skinkorna som gjorde att han var tvungen att stanna till så där mitt på en cykelväg för att leta.  Till slut fick jag dock ner sladden och lyckades stänga dragkedjan till fickan i ryggslutet och kunde fortsätta men nu med en jobbig knöl precis där ryggen övergår till stjärt. Jag måste erkänna att jag lite svårt att förstå hur designerna tänkte när de ritade den där omöjliga fickan.

Istället för att låta mina tankar uppehållas av ett vetenskapsprogram eller musik så blev jag nästan helt fokuserad på min löpning. Till att börja med så kändes benen ganska stela och jag behövde nästa tvinga mig själv att springa på för att kunna hålla ett högt tempo.  Men efter 6-7 km så kändes det mycket enklare och jag kunde faktiskt öka farten utan att det blev ett dugg jobbigare.

Senast jag sprang runt Trekanten var sjön täckt med is men nu var skridskoåkarna utbytta mot några sportfiskare som hade hittat sina platser utmed strandkanten. Vilket fick mig att tänka att jag måste se till att provfiska i sjön någon gång i vår eller sommar och kanske ta med sig lite matsäck – varm choklad och mackor kanske.

På de plana partierena så kändes det som att jag utan problem kunde hålla runt 4,30 min/km vilket gjorde att jag började fantisera om att kunna springa ett marathon på cirka tre timmar. Att jag ska kunna slå mitt personbästa med några minuter i höst borde inte vara en ömöjlighet om jag bara kan hålla mig oskadd men att förbättra mig med 20 minuter är ju naturligtvis inget annat än önskedrömmar.

Efter vändningen på väg hem igen när jag kom till industritomterna vid Liljeholmsstranden såg jag en gammal skabbig Volvo med olikfärgade dörrar parkera och ur den klev två snubbar i bodybuilingbyxor och baseballkeps. Med sig hade de en muskulös dobberman och de promenerade med raska steg bort mot ett område med halvövergivna byggnader. Det här satte igång mina tankar och jag undrade vad det var för fuffens de skulle ha för sig. För vad skulle det annars finnas för skäl för dem att vara i det här området en söndagskväll? Det slog mig dock att de kunde tänka samma sak om mig: “Vad fan gör en flåsande gubbe i tights och glansig T-shirt här en söndagskväll?”

De sista 6 km är ganska backiga men jag hade inga som helst problem att hålla farten trots detta, bortsett kanske från den allra sista och längsta stigningen där jag försökte ta i lite extra och när jag nått toppen tog det emot en del i benen. Men jag återhämtade mig snabbt och kunde efter bara en halvminut hålla samma höga fart igen på gatorna sista biten hem. Här mötte jag en snubbe med pizzakartong och jag kände ett direkt sug efter en kebabpizza och under de sista minuternas löpning så funderade jag på om jag skulle gå och köpa en pizza när jag kom hem eller koka spaghetti och äta med tomatsåsresterna från häromdagen. När jag till slut nådde min dörr hade spaghettin vunnit den här hårda kampen och min klocka stannade på 1.32.40 vilket ger ett snitt på 4,38 min/km.

Soundtrack of the run:

Itchy Chin – Heavenly

Whammy – B52’s

(Slut på batterier)

20 ks in 1 hour 32 minutes and shady people

The inspiration from the article about how Da Costa trained to run the marathon in  2.06 was still with me then I got out for the long run on sunday. So I was decided to try to run with a high tempo. As usual I had prepared for my long run with loading my iPod with a couple of podcasts and some music. Unfortunally I forgot to charge the battery so after just two songs the iPod was silent.

I tried to put it away in the center back pocket in my tights while running, with the only result that it looked as if I was searching for something in my crack. I gave up and thought it would be easier to put it away if I stood still – the result people looked at me as if they were wondering why that runner was standing still and searching for something between his asscheeks. After 10 seconds of fibling arund with the earphonechord I finaly had the iPod and the earphones in my pocket and was able to continue. But now with an annoying bulge on my lower back. I’m not so sure how the designers of this tights were thinking then they put the pocket there they did.

Instead of letting my mind be occupied by listening to a podcast or music all I could think of now was the running. First my legs didn’t feel that good at all and I had to force myself to keep up a nice pace. But after 6-7 ks it felt easier and I could actually gain speed without any effort at all.

At the lake Trekanten I saw a couple of of guys with fishing rods and I was thinking that this spring or summer I have to come here to try and catch some fish myself and maybe bring some hot chocolate and sandwiches.

I guess that the pace on the flat was just slightly over 4,30 making me fantasize about beeing able to run the marathon at 3 hours, which I think is just whishful thinking. To beat my PB with a couple minutes – definitly. But to beat it with 20 minutes I guess is impossible.

At my way home then I came to the old industry area around Liljeholmsstranden I saw an old rusty Volvo with different colours on the doors stop and two guys in trainers and baseball hats stepped out of the car, brought their Dobberman dog and walked towards the area with semideserted buildings. This made my mind spin as I was trying to find a reason for these two men to be here in a sunday evening. The onlu conclusion I could get was that they must be into some shady bussiness. But at the same time they could have been wondering why a guy in tights and bright coloured T-shirt was breathing that heavy in this odd place.

The last 6 ks are quite hilly but I had no problem with keeping up with the good pace, well after the last and steepest my legs were a little powerless but I recovered in half a minute and had a good speed on the streets back home there I met a guy carrying a take away pizza. This made me long for a Kebab Pizza and the last minutes of running I tried to decide wether to run home and get some money to buy a pizza or cook some spaghetti to have with the left over tomato sauce from the day before. The spaghetti won a hard battle and I could stop my watch at the time of 1.32.40 making the avarage pace 4,38 min/km.

Soundtrack of the run:

Itchy Chin – Heavenly

Whammy – B52’s

(Low on battery)