Category Archives: Svenska

Mariestads marathon på 3,17,23. Nytt personbästa.

I lördags sprang jag för andra året i rad Mariestads Marathon, ett litet familjärt lopp som springs utmed Vänerns strand. Loppet har bara lite drygt 100 deltagare vilket gjorde att det går att få en bra placering och förra året vann jag klassen Män över 40 på tiden 3;19;24. Det här året var mitt mål att ännu en gång gå under 3 timmar och 20 minuter för att kunna anmäla mig till Boston Marathon (jag har dock inte bestämt mig, men vill ha möjligheten).

Loppet startade så tidigt som klockan tio på morgonen vilket är alldeles för tidigt för mig först framåt lunch brukar jag kunna springa i ett någorlunda tempo och i lördags hade jag dessum lite huvudvärk och kände mig lite seg.

I år hade  banan ändrats lite jämfört med i fjol, och nu sprang man från Snapens friluftsområde utanför Mariestad in till hamnen där man vände och sprang samma väg tillbaka. Detta  gjorde ett varv som motsvarade ett kvartsmarathon och alltså fick man springa banan fyra varv. Förra året fortsatte banan en bit ut på andra sidan Mariestad innan man vände och varvet sprangs tre gånger.

På startlinjen var det inte bara marathonlöpare utan även ett gäng som ställde upp i ett lopp som gick över ett enda varv. När startskottet gick så tog jag det lite lugnt och ville hitta ett bra tempo istället för att rusa iväg med tätgruppen.

Jag hade lagt upp en plan för loppet där jag skulle springa första milen på 45 minuter, andra på 46, tredje på 47 och fjärde på 48. Vilket skulle resultera i en sluttid på 3,17-3,18.

Även om känslan var att det inte alls gick snabbt i början så gick första kilometern på 4,12 vilket var mycket snabbare än planerat.

Efter ungefär fem minuters löpning så hade jag hamnat i en liten grupp med sex-sju löpare, som sprang i ett bra men ganska behagligt tempo. Då jag inte kände mig helt och fullt i toppform så kändes det som att vi sprang i 5 min/km-tempo men när jag såg vilka andra som var i gruppen så förstod jag att det gick mycket fortare. Till exempel så var det en tjej med som hade blivit presenterad som den tolfte snabbaste svenskan på marathondistanden i år med ett personbästa på 3.06.

De nästa fyra kilometrarna,  gick i ett ganska stadigt 4,25-tempo trots motvind och efter vändpunkten så ökade farten ytterligare till 4,17 tempo och efter någon kilometer så beslutade jag att släppa kontakten med gruppen. Istället slog jag följe med två löpare där den ene sa något i stil med; “vi har en gångare till vänster”. Jag hörde inte först vad han sa utan kollade ut till vänster ut över Vänern för att se om det var en ångbåt där, då frågade han mig: “visst har du tävlat i gång?” Det här fick mig att fundera några minuter på om jag skulle ta det som en förolämpning för en löpare att bli kallad “gångare” eller om jag skulle ta det som att han tar det som en komplimang och att han menade att jag hade ett väldigt ekonomiskt steg.

Jag frågade dem vad de siktade på för sluttid och de siktade båda på att gå under 3,10 och berättade att vi just nu höll jämna 4,24-kilometrar.  Vilket fortfarande var alldeles för snabbt, men eftersom det kändes helt OK så tänkte jag att jag försöker hänga på så länge som möjligt.

10 km passerades på 43,40, vilketär bara två minuter över mitt personbästa på milen. Vid varvningen så plockade jag upp en vattenflaska och två paket energigel, mitt löpsällskap stannade båda till och drack ett par muggar vatten så först tjänade jag några meter men sen när jag började dricka ur min flaska så kom de ikapp och jag tackade kontakten med dem medans jag sprang och smådrack i några hundra meter. Med vinden i ansiktet och kunskapen om att jag låg långt under mitt tidsschema så bestämde jag mig för att inte göra något försök att komma ikapp dem. Utan draghjälp så tappade jag snabbt fart och nästa två km gick i 4,33-tempo. Ungefär en kilometer efter varvningen så mötte jag Anna, min flickvän, som sprang kvartsmilsloppet med ett stort leende på läpparna.

Vid nästa vattendepå (ca 13 km) så kände jag att jag började få ett skoskav på vänster häl. Och så länge som jag sprang ensam så var det svårt att stänga av tankarna på skavsåret och det här gjorde att jag tappade ytterligare i tempo. Det här gjorde att jag ganska snart hörde andningen från andra löpare och mycket riktigt innan vändpunkten så var jag upphunnen av två löpare.  Med min nya draghjälp och medvind så kunde jag öka farten igen och nästa fem kilometer gick i ett genomsnittstempo på 4,30 min/km och när jag varvade efter halvmaran så hade det gått 1 timme och 36 minuter.

De här två löparna tog ett längre stopp vid vattenbordet och passade på att äta lite banan vilket gjorde att jag fick ett gasnka långt försprång och sprang en kilometer ensam. Eftersom jag hade börjat känna mig trött så kände jag på mig att  jag egentligen borde väntat in dem för att få draghjälp i motvinden. Så tjugoandra kilometern gick återigen lite långsammare och de hann upp mig igen. Jag hängde på och hoppades att kunna följa med åtminstone till nästa vändpunkt så att jag fick lite draghjälp genom motvinden.  Halvvägs dit så började den yngre av de två löparna att öka takten, eller om det var vi två andra som tappade far, och långsamt öppnades en allt större lucka till oss två.

Jag höll den andres rygg till ungefär 27 km då distansen och tempot började kännas i kroppen, nu var vi nere i  5 min/km-tempo. På något lustigt sätt så var det som om benen fick för sig att det var målgång vid nästa varvningen och ville öka farten. Jag berättade detta för min löparkollega i tron att om jag bara själv hör hur dumt det låter att benen vill spurta trots att ungefrör 15 km återstår så kanke jag kan slå de här dumma impulserna ur hågen. Det visade sig dock att jag inte alls hade sådan kontroll över mina ben utan bara några minuter senare så kände jag hur farten ökade mot min vilja och jag började dra ifrån den andre löparen.

Så de följande kilometrarna gick i  4,40-4,45 tempo. Jag visste att det skulle bli omöjligt för mig att hålla den farten hela vägen till mål. Näör jag kom till varvningsområdet så var det nästan omöjligt att inte tänka på hur skönt det skulle vara att stanna så jag var tvungen att stålsätta mig för att rent mentalt orka runt vändpunkten och ge mig ut på ytterligare en mil.

Jag kunde höra hur löparen närmast bakom mig började närmas sig igen och jag visste att jag var tvungen att försöka få så mycket draghjälp som möjligt för att kunna få en sluttid under 3,20. Med tio kilometer kvar hade jag fortfarande en god marginal, 54 minuter, vilket i normalfallet skulle vara rena rama joggingtempot men nu kändes det som att jag när som heslt kunde ta helt slut och ville förska få en ännu större marginal för att vara säker på att gå i mål på nytt personbästa. När jag blev upphunnen av löparen som jag bara några kilomter tidigare sprungit ifrån så hade jag tyvärr ingen ork att hänga på honom utan han försvann gansak snabbt i motvinden. Som tur var fick jag en liten mental boost av att se att jag samtidigt närmade mig en annan löpare. Det var en av de två löparna som siktade på 3,10 som uppenbarligen hade tröttnat mer än jag. Jag hoppades komma ikapp honom vid nästa vätskekontroll och sedan kunna ligga bakom honom i någon kilomtere för att få lite draghjälp i motvinden. Han tog dock en sådan lång vattenpaus att jag gick förbi och det blev jag som fick honom i ryggen istället för tvärtom. I samband med att jag passerade honom så utbytte vi lite uppmuntrande rop och vi gjorde sällskap till vändpunkten där jag ropade till honom “Nu har vi bara 5 km i medvind kvar”. Han svarade med “Jag är helt slut och får vara glad om jag tar mig i mål”.

Med 5 195 meter kvar så hade jag 28 minuter på mig att slå mitt personbästa så jag var fortfarande tvungen att gå under 5,26 min/km för att klara detta. Naturligtvis var jag alldeles för trött för att orka göra den här huvudräkningen under loppet, men så mycket förstod jag att det inte gick ta det allt för lugnt utan jag var fortfarande tvungen att ligga på.

Jag blev mer och mer säker på att jag någon gång under loppet skulle kunna bli tvungen att stanna och gå och då skulle mycket tid kunna rinna iväg.

Mot alla odds lyckades jag faktiskt öka farten en aning nästa tre kilometer och fyra mils-skylten passerades på 3 timmar, 6 minuter och 40 sekunder och först nu började jag på allvar tro att jags kulle nå mitt mål.

För säkerhets skull så fortsatte jag att pressa mig till det yttersta och när jag hade 195 meter kvar till målet så slängde jag ett öga på min kocka och såg att jag hade gott om tid kvar. När Snapens friluftsanlägning dök upp i skogen så gjorde jag ett försök att spurta, men mina trötta ben förmådde inte öka farten nämnvärt. Men jag brydde mig inte särskillt mycket när jag hörde speakerns röst säga: “Staffan Fredén Stockholm 3 hours 17 minutes and 23 seconds”.

Advertisements

Midnattsloppet på dryga 42 minuter.

En augustikväll varje sommar så förvandlas Södermalm till rena rama cirkusplatsen med samba dansare, jobbiga coverband och tio tusentals löpare när Midnattsloppet går av stapeln. Jag har alltid tyckt illa om det där loppet och försökt undvika att vara hemma den här helgen eftersom jag har svårt för det jippobetonade eventet med allt för många pajjasar som springer i maskeradkläder. Men förra sommaren var det några vänner som jag tränar med ibland som skulle springa som drog med mig och igår var det så dags igen.

Förra sommaren hade jag missat att anmäla mig i tid så leta på auktionssajter för att hitta en startplats och det hela slutade med att jag sprang som fru Bodström  i en tajt damtröja efter att jag köpt en startplats av en dam vars make (den förre justitieministern) hade glömt att berätta att de skulle på middag just den kvällen loppet skulle vara. Även i år hade jag glömt att anmäla mig i tid, men lyckades få tag på en plats av snubbe som inte kunde springa på grund av att han skulle på ett bröllop. Så vill du leta rätt på mig i startlista så står jag som Anders Jacobsson.

Tyvärr så fick två av mina vänner ställa in i sista stund p g a sjukdom. Men vi var i alla fall tre som samlades hos mig en dryg halvtimme innan starten laddade med lite espresso. Två av oss hade fått startplats i första startgrupp (men långt bak) och den tredje i andra startgrupp. Efter kaffet så värmde vi upp med en jogg i det lätta regnet till starten och gick in i startfållan ungefär en kvart innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen var i full gång med hög skitmusik och aerobicsinstruktörer som ledde en hysterisk upprvärmning.

Jag och Staffan stod ganska långt bak i vår startgrupp men eftersom tiden tas med chip så hade vi ingen panik med att få en bra startplats och när startskottet ljöd så tog jag det ganska lugnt fram till startlinjen. Troligen för lugnt för när jag väl kom fram till den så var jag inte alls beredd när folk trängde sig in  framför mig. Det här gjorde att jag förlorade ganska mycket tid i loppets inledning. Efter ungefär 200 meter kunde jag äntligen börja springa någorlunda men inte snabbare än under ett vanligt träningspass, runt 4.50 min/km. Det retade mig att det inte gick springa på som jag ville trots att jag i år stod i en mycket bättre startgrupp än förra året. Men efter ca 500 meter så jag att några började springa utanför plastbandet som avgränsade banan från trafiken. Jag tog efter och kunde snabbt plocka igen mark och vid 1 km-märket så passerade jag Staffan som hade varit precis framför mig när vi passerade startlinjen men bara sekunder efteråt hade jag halkat 20 meter efter.

Jag fick springa under plastbandet ett par gånger, bl a för att hålla undan för en ambulans. Under hela loppet så fick mycket av koncentrationen läggas på att tas sig fram och förbi folk snarare än att hitta en hög och jämn fart. Det blev upp på trottoarer, ner från trottoarer, zickzacka från kant till kant, korta rusher för att ta sig förbi folk, gena i kurvor eller ta ytterspår i fall det fanns mer plats där.

Under loppet togs det tre officiella mellantider, det var svårt både att hitta kilometermarkeringarna och se min egen klocka i mörkret, så någar bar kilometertider fick jag inte. Men 2,5 km passerade jag i alla fall på 10,50, snittfart 4,18 trots att starten är ganska plan och snabb. Och med den starten skulle det bli ganska svårt att ta sig under 43 minuter vilket var mitt mål.

Men sen lyckades jag öka farten ganska mycket och nästa fjärdedel av loppet sparng jag i ett 3,56-tempo och kunde plocka många placeringar, från 765 till 616. Sjätte kilometern är riktigt jobbig med en lång uppförsbacke upp till Sofia kyrka, ca 700 meter lång och med en höjdskillnad på 50 meter. Jag tog det ganska lugnt uppför och försökte hålla ungefär samma fart som majoriteten runt omkring. Det här gjorde att backen gick tämligen smidigt och jag blev faktiskt lite förvånad när jag hörde kören som signalerade att stigningen var över.  Sen försökte jag öka farten igen, men jag hade lite svårt att hålla en hög fart i mörkret på det ställen där gatubelysningen inte är lika stark.

Strax innan 7 kilometersmärket så passerar banan Fjällgatan där man har en av de allra vackraste utsikterna över centrala Stockholm. OCh när vi sprang förbi där tänkte jag lite grand på den gångna veckans jobb som till stor del utspelats just på denna plats. Här fanns det en vätskekontroll och funktionärerna här skrek uppmuntrande ord om att det bara var 3 km kvar. För min del så fick den här peppningen dock motsatt verkan då vi passerade kilometermärket först en minut senare och jag tappade lite gnistan och fick fr mig att det skulle bli omöjligt att få en hyfsad tid.

Upplägget som jag hade tänkt var att öka farten efter 7 km, men nu hade jag stora problem och kunde inte springa avslappnat utan fick kämpa och om jag tidigare bara såg de som jag var snabbare än så kunde jag nu bara lägga märke till dem som passerade mig utan att jag kunde svara. Med bara två kilometer kvar så kommerdet en kort med brant backe upp till Mosebacke. förra året tyckte jag att den var hemsk men nu gick det förvånansvärt lätt att ta sig upp. Efter det här så är det utför men jag vågade inte släppa på helt och hållet eftersom de blöta gatstenarna såg ganska hala ut i den regniga augustimörkret och jag ville inte halka omkull.  Med 1500 meter kvar så började jag öka farten, de 300-400 metrarna på St Paulsgatan är ganska bökiga eftersom gatan är trång och det stod en del bilar parkerade på den så det blev en del zickzackande och korta rusher istället för en stadig hastighetsökning. När vi äntligen kom ut på Hornsgatan så fick jag ett ganska fritt spår och kunde börja spurta. Man ser målet ganska tidigt vilket gör att målet känns mycket närmre än vad det är och det är lätt att bli övermodig. Med ett par hundra meter kvar så hörde jag någon bakom mig som ropade att han ville förbi, jag var i min tur på väg att passera en snubeb till höger om mig och om jag skulle ta ett steg åt sidan så hade jag varit tvungen att sakta in så istället la jag på en spurt i maxfart som jag försökte hålla så länge som möjligt. Det bästa hade nog varit att sparat det här krutet tills jag bara hade hundra meter kvar så nu fylldes benen med mjölksyra och med femtio meter kvar var det som om huvudet tyckte “nu är du ju i princip i mål så ta det lugnt” och jag saktade av lite väl tidigt.

När jag sprang över mållinjen så kollade jag på min klocka och såg att jag hade sprungit på tiden 42.10 vilket ger ett snittempo på 4,12 min/km, vilket jag får vara mer än nöjd med med tanke på den usla inledningen på loppet och den ojämna löpningen som det blir i ett lopp med så mycket deltagare som Midnattsloppet. Det var ju faktiskt mitt näst bästa millopp någonsin och bara 20 sekunder över mitt personbästa.

20 km, Västgöta-Bengtsson och sovande narkomaner

Jag inledde den här veckan med ett pass på 20 km och jag satte iväg i ett behagligt tempo där det enda som jag egentligen brydde mig om vad gäller löpningen var att försöka hålla ganska korta steg. Det här tack vare lite tips från Rick.  Jag vet att hela hemligheten bakom att bli en bra långdistanslöpare inte bara ligger i att springa med ett kort och kvickt steg men jag har ännu inte hunnit läsa igenom all litteratur och titta på filmerna. Men jag ska jag lovar och än en gång tack Rick för tipsen.

Jag hade laddat ner ett par podcasts från Sveriges Radio. Ett program var gjort av Västgöta-Bengtsson, en expert på västgötska dialekter.  Programmet var gjort 1979 (eller där omkring) och bestod av inspelningar som Västgöta-Bengtsson gjort redan 1947 med gamla människor ute i bygden. Västgöta-Bengtsson inledde med att prata om den tekniska revolutionen. Och det var fascinerande att lyssna på när han (före internet- och mobiltelefonieran) prata om hur den tekniska utvecklingen har varit helt omöjlig att förutse och hur svårt det var för äldre människor på landet att förstå att man kunde spela in deras röster genom en tråd till en portabel maskin och man sedan kunde spela upp detta igen.  Att lyssna på hans resonemang i min iPod Shuffle gav verkligen ett perspektiv på saker och ting.

Även om gamlingarna pratade på min egen dialekt så hade jag lite svårt att förstå allt som de sa men jag fattade i alla fall att de bl a pratade om en gammal smed som var duktig på att sko oxar. Vilket man var tvungen att göra eftersom man inte hade råd med hästar i byn.

Medan jag lyssnade på programmet så passerades jag av en löpare som sprang en aningen snabbare än jag. Jag kollade in hans steg och var ganska nöjd när jag jämförde med mitt eftersom han hade ett mycket längre, kraftfullare men mer energikrävande steg än mitt och trots det så höll jag nästan samma fart utan att ta i. Efter ett par minuter så började jag även ta in lite på honom och efter någon kilometer så var jag förbi honom igen utan att behöva ta i mer eller ändra på mitt energisnåla steg.

Efter programmet om västgötska så lyssnade jag på ett program från Vetenskapsradion Historia om medeltidens motsvarighet till Ingvar Kamprad eller Bill Gates, Svergies genom tiderna allra rikaste man, Bo Jonsson Grip. Det jag reagerade mest på i inslaget var att historikern som intervjuades sa att bilden av Grip har varit alldeles för ensidig och att han alltid har porträtterats som en genom ond man och att han nog är en mer komplex person än så. Sen berättade han en historia om hur Grisp första fru dog i barnsäng och att Grip lät skära upp hennes mage för att få ut barnet i liv bara för att komma över sin frus över hundra gårdar. Barnet dog några timmar eller dagen efter och Grip ärvde via barnet gårdarna. Hade barnet inte varit i liv nrä det föddes så hade gårdarna istället återgått till fruns släkt.

Andra halvan av programmet handlade om Carin Göring, Herman Görings svenska fru. Eller mer exakt, det handlade om hennes kvarlevor. Efter hennes död (vid 47 år) så begravdes hon först i sin släktgrav i Sverige. Herman Göring såg dock till att kroppen grävdes upp och flyttades till hans jaktslott Karinhall utanför Berlin, där han hade byggt att mausoleum åt sin frus kvarlevor. Vid andra världskrigets slut så lät han förstöra Karinhall för att det inte skulle falla i händerna på de ryska soldaterna men han lät mausoleumet vara. När ryssarna kom så plundrade de graven på de juveler som Carin fått med sig in i den eviga vilan och skändade liket. De spelade t ex fotboll med huvudet. Senare så hittades kvarlevorna de identifierades av Karinhalls husmor (eller liknande), kremerades och begravdes sedan i Sverige för en andra gång. Något år senare så fann man en träkista i området där Karinhall legat och i denna låg ett kvinnolik. DNA-analys av kroppen jämfördes med Carins bror och det visade sig överensstämma man kunde även konstatera att kroppen var från en kvinna som hade dött “innan hon blivit gammal”. Så nu finns det alltså två döda Carin Göring.

Medan jag lyssnade på detta så passerade jag sjön Trekanten och på var och varannan parlbänk utmed sjökanten så satt alkisar och drack kassvis med öl och en och annan narkoman som var utslagna och sov i konstiga ställningar. Det här fick mig att ändra mina funderingar på att åka till sjön för att fiska lite senare i år. För det är ju inte samma känsla att dra upp fisk omgiven av sammhällets bottenskikt som att göra det i en naturskön omgivning.

När jag hade lyssnat klart på radioprogrammen så kom jag att tänka på en sak som jag sa tidigt i januari 2008. Jag träffade David en sen natt ute på lokal och som sig bör så önskade folk varandra “God fortsättning” runt omrking oss och sa en massa plattidtyder om hur fantastiskt 2008 skulle bli. Jag försökte skämta till det och låtsas att jag tog fel på år och sa: “2009 kommer att bli mitt år!” Vid senaste nyåret så hänvisade jag till detta när jag önskade min vän  Pontus ett “Gott nytt år” och sa att jag trodde att det nog skulle bli vårat år. Efter en för min del svag start på året så har de senaste veckorna dock gjort att jag så smått börjar tro att jag kan få rätt i min profetia.

Lite efter halva rundan så lade jag märke till ett par i skogen ungefär 20 meter från spåret. En av dem hukade sig på ett lite udda sätt och reflexmässigt så drogs mina ögon dit och jag insåg ganska snabbt att jag stirrade på en kvinna i löparkläder som gjort ett nödstopp för att lätta på trycket. Min reaktion på detta var att snabbt vrida iväg huvudet och göra det ännu tydligare att jag hade stirrat.

15 minuter senare så mötte jag en grupp joggande tjejer som var lite runda i konturerna om man får säga så. De var alla klädda i lite för tajta T-shirts med trycket “Military Training”. Jag kunde inte låta bli att tänka på om det verkligen var den svenska militären som var ute och tränade så kunde man lika gärna skicka en inbjudan till valfritt land och säga “Vill ni inta ett land utan att möta motstånd? Välkomna till Sverige.” Nu idag så googlade jag “Military Training” och hittade den här hemsidan. Utifrån vad jag såg i spåret så skulle inte jag använda ord som “den tuffaste träning du någonsin kommer att älska” utan snarare “gillar du också att jogga lite långsamt tillsammans med andra mulliga tjejer”.

Eftersom hela syftet med rundan var att at det lite lugnt så var jag väldigt nöjd att jag ändå till slut höll ett tempo på under 5 min/km utan att bli ett dugg trött. Detta trots alla backar och hösnuva. Det svåraste var nästan att hålla igen och inte öka farten.

Soundtrack of my run:

Bedsitter – Soft Cell

Västgöta-Bengtsson – Sveriges Radio

VR Historia – Sveriges Radio

Art Rules – Chicks on Speed

Busy Doing Nothing – Love Is All

This Month, Day 10- Cansei De Ser Sexy Cansei De Ser Sexy

Memorabilia- Soft Cell

Predict The Day- Ladytron

You Take My Breath Away- Knife

Kyberneticka Babicka Pt. 1 – Stereolab

Come Live with Me- Heaven 17

Me Plus One- Annie

Sexy Results (MSTRKRFT Edition)-Death From Above 1979

Ladykillers -Lush

Love Life – Chicks On Speed

Soon- My Bloody Valentine

En lätt mil i Skaraborg

Den här helgen hade jag planerat att springa “Kanalloppet” i Borensberg. Men i fredags så fck jag ett jobberbjudande som skulle innebära att jag inte skulle kunna åka till Mölltorp och hälsa på mina föräldrar nästa vecka. För säkerhet skull så ändrade jag mina planer och åkte till Mölltorp redan idag istället.

Så istället för loppet så tog jag en runda runt Kyrksjön. Eftersom jag ville njuta till fullo av naturen på min favoritrunda så skippade jag iPoden. Tankarna snurrade kring jobbmöjligheten men eftersom ingenting är bestämt och ingenting kan sägas om det så försökte jag att inte fundera mer på det.

Mitt löpsteg för dagen kändes lätt och jag kunde springa i ett bra tempo utan någon egentlig ansträngning. Jag försökte hålla steget så kort som möjligt och började tänka på en löpcoach som jag läste om häromdagen. Han gav lite råd till motionärer, bl a att man ska föröska hålla ett kort och snabbt steg istället för ett långt och kraftödande. (I o f s ingen nytt).  En annan sak som han sa som förbryllar mig är att ett fel som många löpare gör är att de fokuserar på det främre benet när det i själva verket är det bakersta steget som man ska koncentrera sig på om man vill utveckla sitt steg.  Jag måste erkänna att jag inte förtår hur det här rådet skulle kunna hjälpa någon. För det första så sa han ju inte vad det är man ska koncentrar sig på att det bakre benet ska göra. För det andra så fattar jag inte hur man ska kunna fokusera under så kort tid som det bakre benet är just bakre och sen direkt kunna flytta fokus till det andra benet när det blir det bakre.

De här funderingarna på löpsteg gjorde att jag insåg, eller inbillade mig, att mitt steg har fått en rakare framåtrörelse, att jag har bättre balans och att kroppen knappt rör sig alls i sidled när jag springer. Den här insikten gjorde att jag njöt ännu mer av löprundan och omgivningarna runt sjön. Vädret  cirka 13° C och lite vårbris var perfekt att springa i och vyerna runt sjön är idylliska, omväxlande skog, åker, små röda hus som ligger utmed stranden vid andra sjöar man passerar och gröna fält – på ett såg jag ett nyanlänt tranpar.

Milen runt sjön tog ca 48 minuter och den känslan var att jag hade kunnat ta ett varv till i samma tempo utan några större problem trots att jag bara fått 3-4 timmars sömn senaste natten.

28 jobbiga km vilket ger mer än 8 mil på sju dar

I onsdagseftermiddag så träffade jag Niclas, Jonas och Tompa för ett löppass. Vi brukar ses en gång i månaden och springer runt en mil tillsammans för att avsluta med lite bastu, pizza och öl. Så på torsdagen när jag skulle sticka ut på ett långpass, 28 km, så skulle det bli nästan 5 mil på tre dagar och drygt 8 mil på en vecka. Min tuffaste träningsvecka någonsin.

Jag började ganska lugnt och lyssnade på en podcast från vetenskapsradion om Kleopatra och Seneca Village i Central Park i New York. Historikern Allan Kynne, som har skrivit den första svenska biografin över Kleopatra sedan 1927 pratade om hur lite vi egentligen vet om den egyptiska drottningen. Och att den bilden vi har av henne idag till stor del bygger på Shakespears drama och inte på historiska källor.

Kleopatra följdes av ett inslag från New York som handlade om  Seneca Village. En by som låg i ett område som idag är en del av Central Park och som försvann för ca 150 år sedan. Byn, där det  framförallt bodde frigivna slavar och irländska invandrare, var ett välorganiserat samhälle med två skolor och tre kyrkor.  Byborna köptes ut av staden New York och jämnades med marken för att uppgå i Central Park och idag är allt som finns kvar (ovan jord) en liten skylt i parken.  Båda inslagen var intressanta och höll mig upptagen under en stor del av de nio kilometrarna till Hellasgården.

Det långsamma tempot fick mig att tänka på ett program som Tompa berättade att han sett på  National Geographic Channel. Det handlade om afrikasnka bushmän som jagade på samma sätt som människan jagat sedan förhistorisk tid; nämligen genom att helt enkelt springa efter bytet. De väljer ut en antilop i flocken och sedan så springer de långsamt mot den, när de kommer närmre så rusar antilopen iväg. Bushmännen släpper den inte med blicken utan joggar långsamt efter varpå bytet sticker en gång till osv. De här kan hålla på i allt från 8 timmar till två dygn. Men tills slut så är antilopen så utmattad av alla rusher att jägarna kommer åt att döda den med sina spjut. Poängen är just att bushmännen springer i ett energisparande tempo liknande det som en modern ultralöpare håller på med.

Efter ett par dagar med kyla så var det riktigt varmt och skänt på torsdagen så jag sprang i kortbyxor och kortärmad T-shirt. Men eftersom jag skulle vara ute tills dess att solen inte värmer så mycket och att vinden kunde kännas kylig så tog jag även på en vindjacka. Det dröjde dock inte länge innan det kändes som värsta sommarvärmen och jag fick ta av mig jackan och springa med den i handen.  När jag kom fram till Hellasgården så hängde jag upp jackan på en stolpe vid starten för 5 km-spåret och stack iväg. Tanken var att jag skulle hålla ett mycket högre tempo än på transportsträckan. Spåret inleds som kanske är bekant med en lång och brant backe so kändes riktigt jobbig. När det planar ut på andra och tredje kilometern så tyckte jag  att jag inte fick till det där flytet  löpningen. Så jag började faktiskt fundera på om jag inte skulle vända hemåt efter bara ett varv. De två branta backarna med en kilometer kvar av varvet gjorde det ju inte lättare. men den lätt sluttande nedförsbacken in mot varvningen lurade mig att jag nog var rätt pigg ändå. Varvet gick på 25,30 vilket var mycket bättre än jag trott. Och jag var riktigt nöjd med tanke på att det var tredje dagen i rad med löpträning, jag hade sprungit nästan en mil till spåret och  spåret är riktigt backigt.

Det andra varvet kändes till en början med mycket lättare och som om jag kunde hålla en högre fart. Efter ca 2 km så mötte jag en snubbe i skogen. Jag kände igen honom från ett par år tillbaka i tiden när jag vare morgon mötte honom när jag gick till jobbet. Han var lätt att känna igen eftersom han alltid var klädd i en vit vindjacka, vita jeans, långt – nästan en meter- hår, långt men tunnt skägg. Han hade alltid händerna i fickorna och gick på ett nästan säreget sätt, nästan flyter fram. Jag brukade fundera på vad det för typ eftersom han dels såg ut som en uteliggare som inte bryr sig alls om sitt utseende men samtidigt som att det var väldigt uttänkt, fördomsfullt såg jag honom som något slags konstnär. Nu i skogen hade han blå uppvikta jeans och en lång blå jacka. Men i sitt långa hår, långa skägg och gångstilen med händerna i fickorna gjorde att jag kände igen honom direkt. Ett par hundra meter efter mötet la jag märke till att någon placerat en vit porslinskatt på en stubbe ca 5 meter från spåret. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara något slags konstinstallation av den mystiske snubben.

De två branta backarna kändes näst intill omöjliga att at sig uppför under andra varvet och jag kände att mina krafter började ta slut. Jag kom ändå runt varvet på 26.30. Innan jag vände hemåt så tog jag lite gel för att få energi till hemresan och dessutom fyllde jag på vätskebältet med vatten. Sen satte jag av i ganska maklig fart och lyssnade på Vetenskapsradion Forum om reklamvärlden. De hade en intervju med en socialantropolog som forskade om reklambranschen och som hade gjort en studie inifrån reklambranschen. För mig som själv jobbar med reklam var det både roande och intressant att lyssna på detta. När han beskrev processen för att komma fram till en reklamlösning kunde jag inte låte bli att undlåta mig ett litet skratt eftersom det var så löjeväckande och samtidigt så sant. Jag kände mig nästan pinsamts träffad av inslaget. En av de saker som han kommit fram till var reklamen inte alls speglar samhållet (som vissa reklamskapare påstår) utan att det i själva verket bara speglar hur den mycket homogen gruppen, som reklamare består av, ser samhället i övrigt.

Under hemresan så kände jag hur krafterna allt mer började sina och allt jag ville nu var egentligen att stanna till och vila. Jag fick bilder av hur skänt det skulle vara att bara lägga sig ner och ta en tupplur. T o m en hög med skrot, i det området i Norra Hammarbyhamnen som fortfarande känns som lite industritomt, såg inbjudande ut. Med ungefär två kilometer kvar att springa så måste jag uppför en lång trappa som går upptill Skansbron och här var det helt omöjligt att springa, det var t o m svårt att motivera sig att gå uppför den. Efter trappen kändes det inte mycket lättare och jag tror att jag “sprang” den följande kilometern på över sju minuter, när jag funderade på om jag skulle stoppa en slumpmässig person och tigga pengar till en chokladbit eller en Pepsi bara för att få energi nog för att klara mig hem.

Men en halvminuts vila och hemlängtan som jag kände gjorde att jag kunde göra en sista insats och ta mig hem sista kilometern i skaplig fart i alla fall. Det var dock som om jag sköljdes över av känslor och under några ögonblick var jag på gränsen att brista ut i tårar.

Jag har aldrig upplevt tröttheten på det här sättet, inte ens när jag sprungit marathon men efteråt så var det dock ganska skönt att ha lyckats plåga sig igenom hela passet och  framförallt så kände jag mig nöjd med både mängden och kvaliteten på den senaste veckans löpning.

Soundtrack of the run:

Podcast Vetenskapsradion Historia

Buzz Buzz Buzz   –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
Ne M’appelle Pas Ta Biche    –    Stereo Total
Podcast Vetenskapsradion Forum
Pale Movie    –   Saint Etienne
Why Won’t You    –  The Rogers Sisters
Roadrunner (Once)    –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
I’ll melt with you    –  Modern English    16
Försent    –    Ratata
Supreme Nothing   –    Tiger Trap

Ett misslyckats intervallpass innan min comeback som komiker

Tisdagen 21/4 var det dags för min comeback på den svenska stå upp-scenen. Jag hade fått 4 minuter på Komikaze i Stockholm. Under eftermiddagen så blev jag mer och mer stressad och försökte komma på nya och roligare skämt istället för att koncentrera mig på att lära mig de som jag redan hade så för att bli av med lite stress och överskottsenergi så stack jag ut för att köra ett intervallpass. Jag värmde upp i ca två kilomter och stretchade lite innan jag började mina fyra minuters intervall med 90 sekunders joggvila mellan.

Naturligtvis kunde jag inte släppa det kommande giget utan fortsatte att fundera ut nya skämt och började tänka på hur i princip alla politiska partier har omfamnat Prideveckan de sensate åren. Och spånade lite i hur det skulle se ut om även puckona i Nationaldemokraterna får för sig att de måste synas på Prideveckan: De kommer dit med sin gruppering “Pink Nazis” som hejlar nonchalant med lite slapp handled och försöker lanserar sitt internetnätverk för homosexuella nazister; “Herman GayRing”.

Men hur gick det med intervallerna? Mina ben var fortfarande lite trötta från söndagens snabba 20 km och jag hade problem med att återhämta mig mellan intervallerna och efter bara ett par upprepningar så bestämde jag mig för att ta det lite lugnt. Jag hade även börjat få lite huvudvärk, antagligen en reaktion på stressen inför kvällens gig men gjorde det i alla ännu svårare för mig att motivera att köra hårt. Jag ville ju inte riskera att få ett migränanfall. Som om det här inte vore nog, när jag sprang i trapporna upp till Liljeholmsbron så fick jag lite ont i baksidan av högra låret och så för att undvika att dra på mig en muskelbristning så tog jag det riktigt lugnt de sista kilometrarna. Totalt sett ett helt misslyckat intervallpass.

(Kvällens gig gick helt OK och gav mersmak, troligen för att jag bestämde mig för att inte använda skämten om homonazisterna).

Soundtrack of the run:

Sex Dwarf  –  Soft Cell
Emily  –   Adam Green
The Red Door   –    The Aislers Set
Avenue   –  Saint Etienne
Babylon   –    New York Dolls
The ink in the well   –   David Sylvian
Lemon    –    Broder Daniel
Dame Mas   –    Maria Daniela Y Su Sonido Lasser
Stoned Love   –    The Supremes
Super Surfer Girl (Surf Nazis Must Die – Christopher Just Remix)   –    Chicks on Speed

20 km på 1,32 och ljusskygga typer.

Jag var fortfarande inspirerad av artikeln om hur Da Costa tränade för att springa ett marathon på 2,06 när jag stack ut på söndagens långa pass. Så jag hade bestämt mig för att springa i ett högt tempo. Som vanligt när jag ska ut på ett lång pass så hade jag laddat min iPod med några intressanta podsändningar och lite musik. Tyvärr så hade jag glömt ladda batteriet så efter två låtar blev det tyst i iPoden.

Jag försökte stoppa undan den i den centralt placerade bakfickan på mina tights samtidigt som jag fortsätte springa, med resultatet att det såg ut som om jag höll på och leta efter något mellan skinkorna. Efter en stunds fruktlösa försök att få ner iPoden och lurarna i den trånga fickan så stannade jag i tron att det skulle gå lättare då. Det gick aningen bättre men det tog ändå en tio sekunder att pula ner sladden i fickan vilket gjorde att folk antagligen undrade vad den där löparen hade mellan skinkorna som gjorde att han var tvungen att stanna till så där mitt på en cykelväg för att leta.  Till slut fick jag dock ner sladden och lyckades stänga dragkedjan till fickan i ryggslutet och kunde fortsätta men nu med en jobbig knöl precis där ryggen övergår till stjärt. Jag måste erkänna att jag lite svårt att förstå hur designerna tänkte när de ritade den där omöjliga fickan.

Istället för att låta mina tankar uppehållas av ett vetenskapsprogram eller musik så blev jag nästan helt fokuserad på min löpning. Till att börja med så kändes benen ganska stela och jag behövde nästa tvinga mig själv att springa på för att kunna hålla ett högt tempo.  Men efter 6-7 km så kändes det mycket enklare och jag kunde faktiskt öka farten utan att det blev ett dugg jobbigare.

Senast jag sprang runt Trekanten var sjön täckt med is men nu var skridskoåkarna utbytta mot några sportfiskare som hade hittat sina platser utmed strandkanten. Vilket fick mig att tänka att jag måste se till att provfiska i sjön någon gång i vår eller sommar och kanske ta med sig lite matsäck – varm choklad och mackor kanske.

På de plana partierena så kändes det som att jag utan problem kunde hålla runt 4,30 min/km vilket gjorde att jag började fantisera om att kunna springa ett marathon på cirka tre timmar. Att jag ska kunna slå mitt personbästa med några minuter i höst borde inte vara en ömöjlighet om jag bara kan hålla mig oskadd men att förbättra mig med 20 minuter är ju naturligtvis inget annat än önskedrömmar.

Efter vändningen på väg hem igen när jag kom till industritomterna vid Liljeholmsstranden såg jag en gammal skabbig Volvo med olikfärgade dörrar parkera och ur den klev två snubbar i bodybuilingbyxor och baseballkeps. Med sig hade de en muskulös dobberman och de promenerade med raska steg bort mot ett område med halvövergivna byggnader. Det här satte igång mina tankar och jag undrade vad det var för fuffens de skulle ha för sig. För vad skulle det annars finnas för skäl för dem att vara i det här området en söndagskväll? Det slog mig dock att de kunde tänka samma sak om mig: “Vad fan gör en flåsande gubbe i tights och glansig T-shirt här en söndagskväll?”

De sista 6 km är ganska backiga men jag hade inga som helst problem att hålla farten trots detta, bortsett kanske från den allra sista och längsta stigningen där jag försökte ta i lite extra och när jag nått toppen tog det emot en del i benen. Men jag återhämtade mig snabbt och kunde efter bara en halvminut hålla samma höga fart igen på gatorna sista biten hem. Här mötte jag en snubbe med pizzakartong och jag kände ett direkt sug efter en kebabpizza och under de sista minuternas löpning så funderade jag på om jag skulle gå och köpa en pizza när jag kom hem eller koka spaghetti och äta med tomatsåsresterna från häromdagen. När jag till slut nådde min dörr hade spaghettin vunnit den här hårda kampen och min klocka stannade på 1.32.40 vilket ger ett snitt på 4,38 min/km.

Soundtrack of the run:

Itchy Chin – Heavenly

Whammy – B52’s

(Slut på batterier)