28 jobbiga km vilket ger mer än 8 mil på sju dar

I onsdagseftermiddag så träffade jag Niclas, Jonas och Tompa för ett löppass. Vi brukar ses en gång i månaden och springer runt en mil tillsammans för att avsluta med lite bastu, pizza och öl. Så på torsdagen när jag skulle sticka ut på ett långpass, 28 km, så skulle det bli nästan 5 mil på tre dagar och drygt 8 mil på en vecka. Min tuffaste träningsvecka någonsin.

Jag började ganska lugnt och lyssnade på en podcast från vetenskapsradion om Kleopatra och Seneca Village i Central Park i New York. Historikern Allan Kynne, som har skrivit den första svenska biografin över Kleopatra sedan 1927 pratade om hur lite vi egentligen vet om den egyptiska drottningen. Och att den bilden vi har av henne idag till stor del bygger på Shakespears drama och inte på historiska källor.

Kleopatra följdes av ett inslag från New York som handlade om  Seneca Village. En by som låg i ett område som idag är en del av Central Park och som försvann för ca 150 år sedan. Byn, där det  framförallt bodde frigivna slavar och irländska invandrare, var ett välorganiserat samhälle med två skolor och tre kyrkor.  Byborna köptes ut av staden New York och jämnades med marken för att uppgå i Central Park och idag är allt som finns kvar (ovan jord) en liten skylt i parken.  Båda inslagen var intressanta och höll mig upptagen under en stor del av de nio kilometrarna till Hellasgården.

Det långsamma tempot fick mig att tänka på ett program som Tompa berättade att han sett på  National Geographic Channel. Det handlade om afrikasnka bushmän som jagade på samma sätt som människan jagat sedan förhistorisk tid; nämligen genom att helt enkelt springa efter bytet. De väljer ut en antilop i flocken och sedan så springer de långsamt mot den, när de kommer närmre så rusar antilopen iväg. Bushmännen släpper den inte med blicken utan joggar långsamt efter varpå bytet sticker en gång till osv. De här kan hålla på i allt från 8 timmar till två dygn. Men tills slut så är antilopen så utmattad av alla rusher att jägarna kommer åt att döda den med sina spjut. Poängen är just att bushmännen springer i ett energisparande tempo liknande det som en modern ultralöpare håller på med.

Efter ett par dagar med kyla så var det riktigt varmt och skänt på torsdagen så jag sprang i kortbyxor och kortärmad T-shirt. Men eftersom jag skulle vara ute tills dess att solen inte värmer så mycket och att vinden kunde kännas kylig så tog jag även på en vindjacka. Det dröjde dock inte länge innan det kändes som värsta sommarvärmen och jag fick ta av mig jackan och springa med den i handen.  När jag kom fram till Hellasgården så hängde jag upp jackan på en stolpe vid starten för 5 km-spåret och stack iväg. Tanken var att jag skulle hålla ett mycket högre tempo än på transportsträckan. Spåret inleds som kanske är bekant med en lång och brant backe so kändes riktigt jobbig. När det planar ut på andra och tredje kilometern så tyckte jag  att jag inte fick till det där flytet  löpningen. Så jag började faktiskt fundera på om jag inte skulle vända hemåt efter bara ett varv. De två branta backarna med en kilometer kvar av varvet gjorde det ju inte lättare. men den lätt sluttande nedförsbacken in mot varvningen lurade mig att jag nog var rätt pigg ändå. Varvet gick på 25,30 vilket var mycket bättre än jag trott. Och jag var riktigt nöjd med tanke på att det var tredje dagen i rad med löpträning, jag hade sprungit nästan en mil till spåret och  spåret är riktigt backigt.

Det andra varvet kändes till en början med mycket lättare och som om jag kunde hålla en högre fart. Efter ca 2 km så mötte jag en snubbe i skogen. Jag kände igen honom från ett par år tillbaka i tiden när jag vare morgon mötte honom när jag gick till jobbet. Han var lätt att känna igen eftersom han alltid var klädd i en vit vindjacka, vita jeans, långt – nästan en meter- hår, långt men tunnt skägg. Han hade alltid händerna i fickorna och gick på ett nästan säreget sätt, nästan flyter fram. Jag brukade fundera på vad det för typ eftersom han dels såg ut som en uteliggare som inte bryr sig alls om sitt utseende men samtidigt som att det var väldigt uttänkt, fördomsfullt såg jag honom som något slags konstnär. Nu i skogen hade han blå uppvikta jeans och en lång blå jacka. Men i sitt långa hår, långa skägg och gångstilen med händerna i fickorna gjorde att jag kände igen honom direkt. Ett par hundra meter efter mötet la jag märke till att någon placerat en vit porslinskatt på en stubbe ca 5 meter från spåret. Jag bestämde mig direkt för att det måste vara något slags konstinstallation av den mystiske snubben.

De två branta backarna kändes näst intill omöjliga att at sig uppför under andra varvet och jag kände att mina krafter började ta slut. Jag kom ändå runt varvet på 26.30. Innan jag vände hemåt så tog jag lite gel för att få energi till hemresan och dessutom fyllde jag på vätskebältet med vatten. Sen satte jag av i ganska maklig fart och lyssnade på Vetenskapsradion Forum om reklamvärlden. De hade en intervju med en socialantropolog som forskade om reklambranschen och som hade gjort en studie inifrån reklambranschen. För mig som själv jobbar med reklam var det både roande och intressant att lyssna på detta. När han beskrev processen för att komma fram till en reklamlösning kunde jag inte låte bli att undlåta mig ett litet skratt eftersom det var så löjeväckande och samtidigt så sant. Jag kände mig nästan pinsamts träffad av inslaget. En av de saker som han kommit fram till var reklamen inte alls speglar samhållet (som vissa reklamskapare påstår) utan att det i själva verket bara speglar hur den mycket homogen gruppen, som reklamare består av, ser samhället i övrigt.

Under hemresan så kände jag hur krafterna allt mer började sina och allt jag ville nu var egentligen att stanna till och vila. Jag fick bilder av hur skänt det skulle vara att bara lägga sig ner och ta en tupplur. T o m en hög med skrot, i det området i Norra Hammarbyhamnen som fortfarande känns som lite industritomt, såg inbjudande ut. Med ungefär två kilometer kvar att springa så måste jag uppför en lång trappa som går upptill Skansbron och här var det helt omöjligt att springa, det var t o m svårt att motivera sig att gå uppför den. Efter trappen kändes det inte mycket lättare och jag tror att jag “sprang” den följande kilometern på över sju minuter, när jag funderade på om jag skulle stoppa en slumpmässig person och tigga pengar till en chokladbit eller en Pepsi bara för att få energi nog för att klara mig hem.

Men en halvminuts vila och hemlängtan som jag kände gjorde att jag kunde göra en sista insats och ta mig hem sista kilometern i skaplig fart i alla fall. Det var dock som om jag sköljdes över av känslor och under några ögonblick var jag på gränsen att brista ut i tårar.

Jag har aldrig upplevt tröttheten på det här sättet, inte ens när jag sprungit marathon men efteråt så var det dock ganska skönt att ha lyckats plåga sig igenom hela passet och  framförallt så kände jag mig nöjd med både mängden och kvaliteten på den senaste veckans löpning.

Soundtrack of the run:

Podcast Vetenskapsradion Historia

Buzz Buzz Buzz   –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
Ne M’appelle Pas Ta Biche    –    Stereo Total
Podcast Vetenskapsradion Forum
Pale Movie    –   Saint Etienne
Why Won’t You    –  The Rogers Sisters
Roadrunner (Once)    –    Jonathan Richman & The Modern Lovers
I’ll melt with you    –  Modern English    16
Försent    –    Ratata
Supreme Nothing   –    Tiger Trap

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s