Monthly Archives: March 2009

Hjälpa en morfar och skriva skämt i 5.07 min/km

Idag blev det en lång och lugn tur bara för att få igång benen efter premiärmilen och få lite distans. Jag ville få lite inspiration för att komma igång och skriva lite skämt så jag hade laddat ner lite humor i min Ipod som jag lyssnade på de första 20 minuterna. Fast tyärr så tyckte jag inte det var så roligt men det hjälpte mig i alla fall att hålla ett lagom slött tempo.

Efter 15 minuters löpning så sneddade en löpare in från ett sidospår precis framför mig och i vanliga fall skulle mina reaktion varit att öka tempot för att komma förbi. Men jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt idag så han fick sticka iväg. När komediklippen var slut och musiken tog över så låg han väl en ca 50 meter framför  mig i spåret och så fort jag fick lite mexikanska tongångar i öronen så ökade jag omedvetet farten och bara ett par minuter var jag förbi honom.

Efter ca 7 km när jag sprang utmed kanten av sjön Trekanten så såg jag två män och en kvinna på en parkbänk med väskor och sånt. Jag  tänkte; vad trevligt att ta vårens första pic nic så här en tisdag eftermiddag. Men när jag kom fram till bänken så såg jag att de inte höll på och hällde upp hett kaffe till varandra utan de hade tagit med sig kanyler och annat till sin pic nic. Det här gav mig dock lite inspiration till stå uppmaterial som går ut på hur svårt det är att se skillnad på hemlösa narkomaner och andra eftersom folk tenderar att slänga bort sina kläder eller ge dem till välgörenhet inte för att de är slitna utan bara för att man vill ha något nytt. Men att inom kort i och med krisen så kommer man att kunna se vem som är knarkare igen eftersom Stadsmissionen inte kommer att få så gott soom nya kläder längre.

Efter lite mer än halva rundan så såg jag två damer med en hund som hade hittat något på backen. När jag sprang förbi dem såg jag att det var en rosa barnvante och de verkade bekymrade över att dett litet barn hade tappat bort den. Ungefär hundra meter framför gick en man med en barnvagn och när jag hade halverat det avståndet såg jag att det låg något rosa i barnvagnen men ungefär samtidigt så började mannen springa med barnvagnen så det tog ett bra tag innan jag kom ikapp. När jag väl var ikapp så såg jag att där låg mycket riktigt en ensam rosa tummvante så jag stannade mannen, som jag gissar var barnets morfar eller farfar, och frågade om de kanske hade tappat en vant. Samtidigt så slog det mig att jag skulle ju naturligtvis ha tagit med den. Så det hela slutade med att jag började be om ursäkt för att de fick väna och gå ett par hundra meter tillbaka.

Resten av rundan höll jag en jämn och bra fart och jag kände mig ganska pigg hela vägen fram till att det var ca 2 km kvar då jag började tänka på mat, vilket är ett säkert tecken på att energin börjar att tryta.

Soundtrack:

Bill Maher

The Onion

La Iguana – Chuchumbé

Just my Imagination – The Temptations

West Side    CocoRosie
Cruel Town  – Broder Daniel
Modestic    –  Heavenly
My Guy – Tracey Ullman
Sex Dwarf  –  Soft Cell
The Youngest Was The Most Loved –  Morrissey
Solar Day  – Los Super Elegantes
Walking On The Dune  –   MAKE-UP
We’re Having A Baby   –    MAKE-UP
Prefiero bailar   –    La Casa Azul
Common People – Pulp
December Slow  –  Aerospace
Tainted Love  – Soft Cell
Crazy In Love –    Eminem
The New Teller  –  Jonathan Richman & The Modern Lovers
Armagedon – Cocorosie
Behind The Bushes – Knife
Sin Canciones  –  La Casa Azul
Misery Is A Butterfly  – Blonde Redhead
Jason And The Argonauts   –    XTC
Rockin’ Rockin’ Leprechauns    –   Jonathan Richman & The Modern Lovers
hey_lover    – The Aislers set
Play At Your Own Risk  – Planet Patrol

Advertisements

Helping a grandpa and writing jokes at 5.07 min/km

Today I went out for a long slow run just to get my legs to work again after the race the day before. I wanted to get some inspiration for writing on the run so I downloaded some comedy podcast to listen to for the first 20 minutes or so. Actually I didn’t find the stuff that funny but it helped me to keep a nice slow pace. After 15 minutes or so an other runner entered the track just in front of me.

Since I love to compete I usually would have tried to pass him but I thought to myslef that I should take it easy today. So when the music came on after the comedy the guy was more than 50 meters ahead. But with mexican music in my ears I must have unconsciusly picked up the speed cause I passed the guy just some minutes later.

After 7 ks was at the lake Trekanten (swedish for Ménage à trois or triangle) and on a bench I saw two men and a women with bags and stuff. I thought how idylic to have the first pic nic of the spring this nice afternoon by that little lake. But as I passed thier bench I saw that they wasn’t pourning each other cups of coffee unless they were rather messing around with syringes. This gave me an idea for a stand up comedy joke about how people throw away clothes or give them to chaity just because they want something new to wear not because the clothes are worn out and this makes it impossible to tell who is a homeless junkie and who is not. BE AWARE that this is not the joke but the set up for it.

After a little mor than half the work out I saw to ladies with a dog who picked up something on the ground, as I passed them I saw it was a pink childrens mitten and that they were somewhat concerned that somebody had lost it. Some 100 meters ahead on the track I saw a man and a stroller and I started to think that maybe it’s their mitten. Then I was around 50 meters I could see that there was something pink in the stroller but at the same time the man started to run with the stroller so it took a little while before I had caught up with them.

Anyway I caught them and stopped the man who I guess was the kids grandpa and told him that I thought they had dropped a mitten some hundred meters before and at the same time I felt like an idiot for not bringing the mitten myself so I ended up apologizing for this.

The rest of the work out I hold a petty even pace and didn’t feel that exhausted until I was around 2 ks from home when  I started to think about food and that is a reliable signal that I start to run out of energy.

Soundtrack:

Bill Maher

The Onion

La Iguana – Chuchumbé

Just my Imagination – The Temptations

West Side    CocoRosie
Cruel Town  – Broder Daniel
Modestic    –  Heavenly
My Guy – Tracey Ullman
Sex Dwarf  –  Soft Cell
The Youngest Was The Most Loved –  Morrissey
Solar Day  – Los Super Elegantes
Walking On The Dune  –   MAKE-UP
We’re Having A Baby   –    MAKE-UP
Prefiero bailar   –    La Casa Azul
Common People – Pulp
December Slow  –  Aerospace
Tainted Love  – Soft Cell
Crazy In Love –    Eminem
The New Teller  –  Jonathan Richman & The Modern Lovers
Armagedon – Cocorosie
Behind The Bushes – Knife
Sin Canciones  –  La Casa Azul
Misery Is A Butterfly  – Blonde Redhead
Jason And The Argonauts   –    XTC
Rockin’ Rockin’ Leprechauns    –   Jonathan Richman & The Modern Lovers
hey_lover    – The Aislers set
Play At Your Own Risk  – Planet Patrol

Årets första lopp på strax under 45 min efter en alldeles för snabb start.

Igår läste jag en artikel i  The New York Times om kaffes effekt på löpningsresultat. Så jag bryggde mig en dubbel espresso precis innan jag drog hemifrån. Jag är inte säker på om det var kaffeinet eller bara en placeboeffekt men jag kände självförtroendet växa när startskottet närmade sig.

Jag hade lyckats skaffa mig en riktigt bra position på startlinjen eftersom jag lärt mig en läxa på förra årets sista lopp där jag var tvungen att springa första kilometeren i mjukt gräs bredvid spåret för att kunna avancera. Så idag brydde jag mig inte ett dugg om hyfs när jag armbågade mig fram för att stå bra till när startskottet skulle ljuda. Efter skottet så tog det bara 20-30 meter innan jag fick ett helt öppet spår och kunde välja tempo själv. Tyvärr så valde jag samma tempo som de snabbaste.

Under tävlingslopp så blir det alltid att jag hittar någon annan löpare för att ha som måttstock och som kan hjälpa mig hålla ett bra tempo. I större tävlingar så blir det ofta en person  som har något utmärkande drag som gör det enkelt att hålla koll på honom/henne. Efter ett par hundra meter så la jag märke till en löpare med i långt blont hår med mörka slingor i topparna, en svart mössa och svart träningsjacka med ett Jamaica-tryck på ryggen. För att få något att fokusera mina tankar på började jag fundera på om det kunde vara Erica Johansson.

Jag visste att det gick riktigt snabbt i början för jag hade inte så många löpare framför mig, men det kändes ändå inte som om det var ett helt omöjligt tempo. Innan loppet hade förutsatt mig att försöka hålla mig i topp 40 så länge som möjligt men när vi närmade oss första kilometerskylten så insåg jag att det nog ändå gick lite väl fort eftersom jag inte hade alls många framför mig och vid skylten så passerade jag på 20 plats på tiden 3.50. Hade jag hållit samma kilometertider hela loppet hade jag slutat på andra plats på tiden 38.20. Mer n tre minuter under mitt personbästa.

En annan löpare som startat för snabbt var “Erica Johansson” som jag passerade strax efter en kilometer och då såg jag att Erica i själva verket var en skäggig karl som var mer lik en Poodle.

Jag försökte sänka farten lite och andra kilometern gick i ett tempo som är mer passande för mig och den tog ca 4.10. Trots fartsänkningen så började jag redan med 80% kvar av loppet att känna av den snabba starten i benen och när banan övergick från asfalt till blöt gegga på tredje kilomtern så kändes började mjölksyran att fylla mina benmuskler och därifrån blev det en ren kamp.

Jag fick kämpa mot negativa tankar som “Vad är egentligen värst det sura i att bryta för att jag inte orkar eller smärtan som kommer komma i mina ben”.

Tredje och fjärde kilomtern gick i dryga 4.30 min/km och den modesta farten till frots så var jag helt utmattad och kände att nu skulle det bli svårt att gå under 45 minuter. Här någonstans dök min vän Staffan, som jag inte sett tidigare vare sig under loppet eller innan starten, upp och vi sprang sida vid sida fram till varvningen vid 5 kilometer. Men sen orkade jag inte följa honom längre utan tappade över tio sekunder gentemot honom på mindre än en kilometer, ett avstånd som bara fortsatte att växa. Även “Erica Johansson” passerade mig. Vid 7,5 kilometer så var det en vätskekontroll, jag brukar inte dricka när jag springer runt 10 km (om det inte är väldigt varmt) men nu var jag tvungen att stanna till och ta en mugg sportdryck bara för att få lite socker i mina blodådror.

När jag har ungefär två kilometer av ett lopp så försöker jag att öka farten. Jag tror att man alltid kan pressa sig lite för att öka de sista minuterna hur trött man än är. Det handlar bara om att bestämma sig. Den här gången blev det dock till en match mellan viljan och benen och resultatet vart nog oavgjort. Min tankar var av typen: “Bara 2 km kvar och kan jag bara öka lite så kan jag nog komma ikapp Staffan” i fem sekunder följt av “fan en backe på bara fem meter och mina ben är helt slut” och sen “den kan inte vara omöjligt att köra sista km på runt 4 min och då kanske jag kommer i mål på runt 44” följt av “jag måste nog stanna innan benen slutar bära mig” och så vidare.

När jag slutligen svängde in på upploppet så fick jag en liten knuff av en snubbe i dreadlocks som sprang förbi och jag kände att aldrig att jag ska få stryk mot en Reclaim the streets-typ så jag startade en slutspurt och var snabbt förbi honom igen. Men slutrakan var lite väl lång för mina mjölksyrestinna ben och med 20 meter kvar så såg jag att han kom upp på min högra sida så det vara bara att låtsas att vi spurtade om ett OS-guld och med bara några decimeter till godo så tog jag mållinjen.

När jag sen försökte återfå andningen så såg jag att jag faktiskt lyckats att ta mig i mål precis under 45 minuter.

Positivt: Att 3.50 min/km ändå inte kändes så vansinnigt fort.

Negativt: Att till och med de korta 10-20 meter långa backarna orsakade så mycket mjölksyra i benen. (Egentligen kanske inte så konstigt eftersom jag bara tränat distans och varken intervaller eller backträning i vinter).

First race of the year sub 45 after a stupidly quick start.

Yesterday I read an article in The New York Times about the effects coffee drinking has on your performance. So I made myself a nice espresso doppio just before I left home. I’m not sure if it was the coffee or just a placebo effect but my confidence was really high while I waited for the starting shot.

I had a great position at the starting line, I had learned my lesson from last race of last season there I had to run in the grass for the first k to pass hundreds of slower runners. So today I didn’t care at all that I had to elbow my way to a good place at the starting line. After the shot it only took a 20-30 meters before I could run in whatever pace I wanted. Unfortunaly I chose to take off really quick with the leading bunch.

During races I try to find someone to have as sort of a landmark to help me find a good pace. And in bigger crowds that person has to stand out in some sort of way to make it easier to find him/her. After a couple of hundred meters I saw someone with long blond hair dyed dark at the ends, wearing a black cap and a black jacket with a Jamaica print. To find something to occupy my mind I started to think that it might be the former long jumping star Erica Johansson.

I knew that the pace was rather quick because I didn’t have many in front of me, but it still didn’t feel impossible to go on in that speed. Before the race I thought about running for as long as possible around the 40th position. But when we aproached the 1 k mark I was even able to count the people in front of me and i took the mark in the 20th position at the time 3.50. And I knew that was to fast. Had I’ve been able to keep that pace I would have finished at second place at 38.20. Three minutes faster than my best.

An other runner that had started to quick was “Erica Johansson” whom I passed short after the 1 k mark, and now I saw that Erica actually was a bearded man who more looked like a Poodle.

I tried to slow down a little and the second k was more at the right pace for me (around 4.10). But with 80% of the race I started to feel the quick start in my legs and when the path changed from asphalt to wet mud at the third k the level of lactic acid rose alarmingly and the race from this point was only about struggle.

I had to struggle to keep the bad thoughts away: “Whats worse the bitter taste of not finishing or the pain in my legs?” I run the third and fourth k in over 4.30 min/km and a modest pace or not I was exhausted and was passed by runner after runner and knew that it would even be dificult to go sub 45. My friend Staffan whom i hadn’t seen at all (neither during the race or at the start) came up by my side and we run side by side for a kilometer. But when we lapped after 5 k i couldn’t follow in his pace anymore. I lost over 10 secs in less than a k and even “Erica Johansson” passed me. My goal now was to keep Staffan in sight but the gap kept opening up. At 7,5  there was a pit stop (I never drink when I run 10 ks) and I stopped for some energy drink just to get some sugar in my veins.

I always try to step up the pace when I’ve got around 2 ks left of a race. I think that it doesen’t matter how tired you are you can always push yourself a little more if you only decide to. This time it was a fight between my mind and the legs. I have to say that the result was a draw. My thoughts were: “Only 2 ks left and I’m closing the gap to Staffan” for five seconds then “damned five meter slope kils my legs I’ve got no power left at all” and then “If I can make a quick last k around 4 min I’ll go around 44 min” and then “I’ve got to stop, the legs aren’t carrying me anymore”….

Turning towards the finishing straight I got a little push from a guy in dreadlocks who passed me and I thought to myself: “You can’t loose to a reclaim the city-guy” and started to rush. I passed him but the finish was a little to far away and I didn’t have enough strength to rush al the way and with 20 meters left i saw some dreadlocks passing me on my right but pretending that we battle over an olympic gold metal I found enough power to pass him with just a couple of inches.

Trying to catch my breath I saw that I finished just short of 45 minutes, so I think it was an OK start of the season.

Positive:  3.50 min/km actually didn’t feel that quick.

Negative: Even 10-15 meters uphill running builds up a high level of lactic acid in my legs.  (maybe not that surprisningly because I have only trained distance and no intervals or hills during the winter).

En fredagskväll i Stockholm – en långsam runda i snöfall

Igår hämtade jag nummerlappen till söndagens lopp och efter det följde jag med Staffan och hans dotter Ester till Runners Store där Staffan köpte sig ett par lättviktsskor. Efter butiksbesöket så var jag peppad att sticka ut och springa. Tyvärr så dröjde det några timmar innan jag kunde ge mig ut i spåret. Och under den tiden så hade det börjat snöa och det riktigt mycket marken var väl täckt med en ca 5 cm blöt nysnö.

Det är en blandning mellan himmel och helvete att springa i dessa förutsättningar. För det första så är det en speciell känsla att sticka ut i dåligt väder, gatorna och stigarna är i princip helt folktomma. Och känslan av att vara ensam förstärks av att det var fredag och att det människor som jag mötte var uppklädda för att gå och äta och dricka något gott  i en varm och mysig restaurang. Men det var en skön ensamhet som förstärktes ännu mer tack vare de mörka gatorna och att mina glasögon täcktes av snö.

En trevlig sak med att springa i ett väder som gör att man är i princip ensam i spåret är att man kan sjunga med när introt till Canonball med The Breeders sätter igång: “aaauuu  aaa aaauuu aaa aaaauuu aaa”. Andra singalong strofer under rundan var  “Don’t marry her, fuck me” och “You gotta set em up, oh oh yeah you gotta set em up, oh oh yeah, you gotta set em up, set em up”.  Det blev t o m lite lufttrummor till introt till låten med Beautiful South.

Efter några kilometer i snön så var huvudet rensat på tankar och jag kunde lyssna på musiken på ett mer fokuserat sätt än vad jag brukar och det slog mig hur underskattad Prince före Dirty Mind är. Hans arrangemang av I Feel for You är verkligen utsökt och jag upptäckte för första gången så hörde jag att han faktiskt har lagt två sångspår genom hela låten.

Jag vill passa på att rekommendera Black Devil Disco Club; deras svängiga 70-tals electro är perfekt för löpning och hjälper dig hitta en karftfull rytm.  Därmot passar nog Clash City Rockers och Career Oppurtunities bättre för intervallträning.

Soundtrack of the run:

Legal Tender    – The B52’s
Don’t Marry Her   –  The Beautiful South
We Never Fly Away Again   – Black Devil    Disco Club
Canonball  –  The Breeders
Career Opportunities   –   The Clash
Clash City Rockers   –    The Clash
Neat Neat Neat   –    Damned
It Ain’t What You Do It’s the Way that You Do It    –    Fun Boy Three & Bananarama
Daft Punk is Playing at My House    –    LCD Soundsystem
Dress You Up In My love    –  Madonna
I Feel for you   –  Prince
Wood Beez –  Scritti Politti

Friday evening in Stockholm – a slippery run in heavy snow fall.

Last day I picked up my starting bib for sundays race and after that I followed my friend Staffan and his daughter Ester to Runners Store where Staffan bought a pair of light weight shoes. After the visit in the store I was really spiked up to go out for a run. Unfortunaly it took a couple of hours before I was ready to go out on the run. And during that time it had started to snow, really heavy, and the ground was covered with more than 5 cm of new and wet snow.

The run was both heaven and hell. First of all it’s always a special feeling to go out in bad weather the roads and paths are almost empty. And that lonliness that I felt was boosted by the fact that it was friday evening and the few people I met was dressed up to have nice meals and drinks in warm and cosy restaurants. But it’s  a good solitude that was even more enhanced because of the dark streets and that my glasses was covered with snow.

A nice aspect of running in this weather is that you are able to sing along to the “aaauuu aaa aaauuu aaa”-intro of Canonball by The Breeders. Other singalong lines of the run were “Don’t marry her, fuck me” and “You gotta set em up, oh oh yeah you gotta set em up, oh oh yeah, you gotta set em up, set em up”.  I even played a little air drums to the intro of the Beautiful South song.

After a couple of k’s in the snow i started to clense my mind and was listning to the music more focused and I started to think about how underrated Prince Pre-Dirty Mind is. The way that he has arranged the song I Feel for You is exquisite. I have never before discovered that he is singing on two tracks for the whole song.

I’ve also got to recommend Black Devil Disco Club; the groovy mid seventies electro beats torfor running will get you in a nice powerful pace. Whereas Clash City Rockers and Career Oppurtunities might be better for interval training than for a slow run.

Soundtrack of the run

Legal Tender    – The B52’s
Don’t Marry Her   –  The Beautiful South
We Never Fly Away Again   – Black Devil    Disco Club
Canonball  –  The Breeders
Career Opportunities   –   The Clash
Clash City Rockers   –    The Clash
Neat Neat Neat   –    Damned
It Ain’t What You Do It’s the Way that You Do It    –    Fun Boy Three & Bananarama
Daft Punk is Playing at My House    –    LCD Soundsystem
Dress You Up In My love    –  Madonna
I Feel for you   –  Prince
Wood Beez –  Scritti Politti

Välkommen till I huvet på en långdistanslöpare

Det här är en blogg där du kommer att kunna följa min träning gällande alla aspekter; resultaten, vad jag lyssnar på och vad jag tänker på under mina timmar på vägarna.

Idéen till bloggen fick jag igår när jag var ute och sprang, vad annars? Det blev ca 10 km med uppvämning och nedjogg på ca 2 km. Först lyssnade jag på podradio och lärde mig bland annat att Darwin åt grönsaker och läste bibeln  när han pluggade i Cambridge. Han var till och med tvungen att betala extra för grönsakerna, öl och kött ingick i hyran men inte grönsaker.

Jag lyssnade också på några gamla tanter från Gammalsvenskby i Ukraina. De berättade på gammelsvenska om alla svårigheter de fick utstå under Stalinperioden eftersom de precis som många andra sågs som oönskade människor i Sovjetunionen. Många av deras släktingar dog under åren i fångläger och även efter frisläppandet så fortsatte umbärandena och många tynade under av svält. Under de här åren så tvingades man äta gräs i Gammelsvenskby bara för att dämpa hungerkänslorna något.

Att lyssna på deras hårda år gjorde det faktsikt lite enklare att pressa sig. Det är ju svårt att klaga på kyla och ömma ben när man lyssnar på vittnesmål från Stalins offer.

Sista kilometern ökade jag farten och sprang på ca 4.10. Soundtracket till denna spurt var en uptempolåt från det spanska bandet Casa Azul.