Mariestads marathon på 3,17,23. Nytt personbästa.

I lördags sprang jag för andra året i rad Mariestads Marathon, ett litet familjärt lopp som springs utmed Vänerns strand. Loppet har bara lite drygt 100 deltagare vilket gjorde att det går att få en bra placering och förra året vann jag klassen Män över 40 på tiden 3;19;24. Det här året var mitt mål att ännu en gång gå under 3 timmar och 20 minuter för att kunna anmäla mig till Boston Marathon (jag har dock inte bestämt mig, men vill ha möjligheten).

Loppet startade så tidigt som klockan tio på morgonen vilket är alldeles för tidigt för mig först framåt lunch brukar jag kunna springa i ett någorlunda tempo och i lördags hade jag dessum lite huvudvärk och kände mig lite seg.

I år hade  banan ändrats lite jämfört med i fjol, och nu sprang man från Snapens friluftsområde utanför Mariestad in till hamnen där man vände och sprang samma väg tillbaka. Detta  gjorde ett varv som motsvarade ett kvartsmarathon och alltså fick man springa banan fyra varv. Förra året fortsatte banan en bit ut på andra sidan Mariestad innan man vände och varvet sprangs tre gånger.

På startlinjen var det inte bara marathonlöpare utan även ett gäng som ställde upp i ett lopp som gick över ett enda varv. När startskottet gick så tog jag det lite lugnt och ville hitta ett bra tempo istället för att rusa iväg med tätgruppen.

Jag hade lagt upp en plan för loppet där jag skulle springa första milen på 45 minuter, andra på 46, tredje på 47 och fjärde på 48. Vilket skulle resultera i en sluttid på 3,17-3,18.

Även om känslan var att det inte alls gick snabbt i början så gick första kilometern på 4,12 vilket var mycket snabbare än planerat.

Efter ungefär fem minuters löpning så hade jag hamnat i en liten grupp med sex-sju löpare, som sprang i ett bra men ganska behagligt tempo. Då jag inte kände mig helt och fullt i toppform så kändes det som att vi sprang i 5 min/km-tempo men när jag såg vilka andra som var i gruppen så förstod jag att det gick mycket fortare. Till exempel så var det en tjej med som hade blivit presenterad som den tolfte snabbaste svenskan på marathondistanden i år med ett personbästa på 3.06.

De nästa fyra kilometrarna,  gick i ett ganska stadigt 4,25-tempo trots motvind och efter vändpunkten så ökade farten ytterligare till 4,17 tempo och efter någon kilometer så beslutade jag att släppa kontakten med gruppen. Istället slog jag följe med två löpare där den ene sa något i stil med; “vi har en gångare till vänster”. Jag hörde inte först vad han sa utan kollade ut till vänster ut över Vänern för att se om det var en ångbåt där, då frågade han mig: “visst har du tävlat i gång?” Det här fick mig att fundera några minuter på om jag skulle ta det som en förolämpning för en löpare att bli kallad “gångare” eller om jag skulle ta det som att han tar det som en komplimang och att han menade att jag hade ett väldigt ekonomiskt steg.

Jag frågade dem vad de siktade på för sluttid och de siktade båda på att gå under 3,10 och berättade att vi just nu höll jämna 4,24-kilometrar.  Vilket fortfarande var alldeles för snabbt, men eftersom det kändes helt OK så tänkte jag att jag försöker hänga på så länge som möjligt.

10 km passerades på 43,40, vilketär bara två minuter över mitt personbästa på milen. Vid varvningen så plockade jag upp en vattenflaska och två paket energigel, mitt löpsällskap stannade båda till och drack ett par muggar vatten så först tjänade jag några meter men sen när jag började dricka ur min flaska så kom de ikapp och jag tackade kontakten med dem medans jag sprang och smådrack i några hundra meter. Med vinden i ansiktet och kunskapen om att jag låg långt under mitt tidsschema så bestämde jag mig för att inte göra något försök att komma ikapp dem. Utan draghjälp så tappade jag snabbt fart och nästa två km gick i 4,33-tempo. Ungefär en kilometer efter varvningen så mötte jag Anna, min flickvän, som sprang kvartsmilsloppet med ett stort leende på läpparna.

Vid nästa vattendepå (ca 13 km) så kände jag att jag började få ett skoskav på vänster häl. Och så länge som jag sprang ensam så var det svårt att stänga av tankarna på skavsåret och det här gjorde att jag tappade ytterligare i tempo. Det här gjorde att jag ganska snart hörde andningen från andra löpare och mycket riktigt innan vändpunkten så var jag upphunnen av två löpare.  Med min nya draghjälp och medvind så kunde jag öka farten igen och nästa fem kilometer gick i ett genomsnittstempo på 4,30 min/km och när jag varvade efter halvmaran så hade det gått 1 timme och 36 minuter.

De här två löparna tog ett längre stopp vid vattenbordet och passade på att äta lite banan vilket gjorde att jag fick ett gasnka långt försprång och sprang en kilometer ensam. Eftersom jag hade börjat känna mig trött så kände jag på mig att  jag egentligen borde väntat in dem för att få draghjälp i motvinden. Så tjugoandra kilometern gick återigen lite långsammare och de hann upp mig igen. Jag hängde på och hoppades att kunna följa med åtminstone till nästa vändpunkt så att jag fick lite draghjälp genom motvinden.  Halvvägs dit så började den yngre av de två löparna att öka takten, eller om det var vi två andra som tappade far, och långsamt öppnades en allt större lucka till oss två.

Jag höll den andres rygg till ungefär 27 km då distansen och tempot började kännas i kroppen, nu var vi nere i  5 min/km-tempo. På något lustigt sätt så var det som om benen fick för sig att det var målgång vid nästa varvningen och ville öka farten. Jag berättade detta för min löparkollega i tron att om jag bara själv hör hur dumt det låter att benen vill spurta trots att ungefrör 15 km återstår så kanke jag kan slå de här dumma impulserna ur hågen. Det visade sig dock att jag inte alls hade sådan kontroll över mina ben utan bara några minuter senare så kände jag hur farten ökade mot min vilja och jag började dra ifrån den andre löparen.

Så de följande kilometrarna gick i  4,40-4,45 tempo. Jag visste att det skulle bli omöjligt för mig att hålla den farten hela vägen till mål. Näör jag kom till varvningsområdet så var det nästan omöjligt att inte tänka på hur skönt det skulle vara att stanna så jag var tvungen att stålsätta mig för att rent mentalt orka runt vändpunkten och ge mig ut på ytterligare en mil.

Jag kunde höra hur löparen närmast bakom mig började närmas sig igen och jag visste att jag var tvungen att försöka få så mycket draghjälp som möjligt för att kunna få en sluttid under 3,20. Med tio kilometer kvar hade jag fortfarande en god marginal, 54 minuter, vilket i normalfallet skulle vara rena rama joggingtempot men nu kändes det som att jag när som heslt kunde ta helt slut och ville förska få en ännu större marginal för att vara säker på att gå i mål på nytt personbästa. När jag blev upphunnen av löparen som jag bara några kilomter tidigare sprungit ifrån så hade jag tyvärr ingen ork att hänga på honom utan han försvann gansak snabbt i motvinden. Som tur var fick jag en liten mental boost av att se att jag samtidigt närmade mig en annan löpare. Det var en av de två löparna som siktade på 3,10 som uppenbarligen hade tröttnat mer än jag. Jag hoppades komma ikapp honom vid nästa vätskekontroll och sedan kunna ligga bakom honom i någon kilomtere för att få lite draghjälp i motvinden. Han tog dock en sådan lång vattenpaus att jag gick förbi och det blev jag som fick honom i ryggen istället för tvärtom. I samband med att jag passerade honom så utbytte vi lite uppmuntrande rop och vi gjorde sällskap till vändpunkten där jag ropade till honom “Nu har vi bara 5 km i medvind kvar”. Han svarade med “Jag är helt slut och får vara glad om jag tar mig i mål”.

Med 5 195 meter kvar så hade jag 28 minuter på mig att slå mitt personbästa så jag var fortfarande tvungen att gå under 5,26 min/km för att klara detta. Naturligtvis var jag alldeles för trött för att orka göra den här huvudräkningen under loppet, men så mycket förstod jag att det inte gick ta det allt för lugnt utan jag var fortfarande tvungen att ligga på.

Jag blev mer och mer säker på att jag någon gång under loppet skulle kunna bli tvungen att stanna och gå och då skulle mycket tid kunna rinna iväg.

Mot alla odds lyckades jag faktiskt öka farten en aning nästa tre kilometer och fyra mils-skylten passerades på 3 timmar, 6 minuter och 40 sekunder och först nu började jag på allvar tro att jags kulle nå mitt mål.

För säkerhets skull så fortsatte jag att pressa mig till det yttersta och när jag hade 195 meter kvar till målet så slängde jag ett öga på min kocka och såg att jag hade gott om tid kvar. När Snapens friluftsanlägning dök upp i skogen så gjorde jag ett försök att spurta, men mina trötta ben förmådde inte öka farten nämnvärt. Men jag brydde mig inte särskillt mycket när jag hörde speakerns röst säga: “Staffan Fredén Stockholm 3 hours 17 minutes and 23 seconds”.

Mariestad marathon: 3;17;23 new PB!

For the second consequtive year year I ran the Mariestad Marathon. A small race at the shore of lake Vänern. The race has got only around 100 participents and last year I won the class Men over 40 with the time 3,19,24. This year my goal was to run sub 3,20 once more to be able to (if I decide to) run the Boston Marathon.

The start of the race was as early as 10.00 and I’m not at all fond of running at that time of the day and I also had a little headache. Last year we run 3 lap but this year they had shorten the lap to a quarter of a marathon so we had to run the course 4 times. The track is really beautiful with the start in the woods outside the tiny city of Mariestad and it follows the shore to the center of the city to a turning point and then back the same way.

For runners who didn’t want to run the full marathon there was a quarter marathon race that started at the same time as the full marathon. So some runners were staring with a rush. I decided to take it a little easy for the first hundreds of meters to try to find a nice pace.

My strategy for the race was to run the first 10 ks in 45 min, the second in 46 the third in 47 and the fourth in 48 making a total of around 3,17-3,18. Even though I thought I had started pretty slow I ran the first k in 4,12 which was a way quicker pace than I had planned to. After around five minutes of running a small group had formed and the tempo didn’t feel high at all, actually since I didn’t feel in top shape I would have thought that I was running in a 5 min/km pace if it wasn’t for the company in the group. One of the other runners got a presentation as one of the fastest female marathon runners in Sweden this year with a personal best of 3,06 so I knew that the pace was pretty high.

All kilometers wasn’t marked on the road but the next two went in a 4, 26 pace and even though I knew this was to quick I decided to run in the group for a little longer. The next 2 ks to the turning point went in almost exactly the same tempo. For the first five ks we ran with the wind against us and with the wind in the back the pace went up a notch and the next two ks went in a 4,17 pace and I decided to drop of slightly from the group. Instead i hooked up with two runners one of them said something like “oh we got a walker on our left” shortly after i had joined them. I didn’t get it and looked out over the lake to see what he meant, but then he asked me directly “have you competed in walking?”. I told him that I hadn’t but started to think about how I should take this comment. Is it an insult for a runner to be called a “walker” or is it a complimant because you got a low effortless stride? I asked them what times they were aiming for and both of them were trying to run sub 3,10 and they also told me  that we were running in a steady 4,24 pace. So it was still to quick for me but I decided to follow them for as long as I could, it didn’t feel that fast.

I passed the 10 k mark after 43,40, only two minutes over my best 10 k ever. At the lapping area I picked up a bottle of water and two packets of gel. My companions took mugs of water and first I gained some meters but soon as I started to drink from the bottle I lost some meters and a gap started to grow. In the wind against me and knowing that they were holding a pace that was much quicker than my schedule I didn’t try to close the gap. Without the company my pace dropped and my next two ks went in a 4,33 pace. Around one k after I had lapped I met Anna, my girlfriend who was running the quarter marathon, with a big smile on her face.

Just before the next water stop I started to feel a blister on my left heel and as long I was running alone that was something that had a negative effect on my mind and  together with the wind slowed me down so my 15th k my pace was down to 4,50. Somewhere around here I was caught by two runners who were running faster than me and I tried to follow them. Together with the wind in my back I gained speed and the rest of the first half I was running in around 4,30 pace. And I made the half marathon in 1 h 36 min. The two runners I followed actually made a stop at the water stops where I just took some water and drank and ran at the same time. I also ate some gel that i picked up at each lap. This made me get some seconds advantage and when we lapped for the second time I might have gained as much as ten seconds. So the first k in the wind against me I was running alone again I was thinking if it would have been better to stop and wait for them to catch up so I could get cover behind their backs but naturally I kept running and the 22nd k was a slow k again with a 4,40 pace. After they caught me again I tried to follow them for as long as possible and I was hoping I could follow them all the way to the next turning point. Half way to the turning point the younger one of the two runners started to get away, since I knew that the pace so far had been a little to quick for my capacity I didn’t try to follow him and tried to hang on to the other guy for as long as possible. I was in his back up till 27 k and at that point our pace had slowed down to the slowest k so far only 5 min/km. And with the wind in my back and only 4 ks to the lapping area my body started to play tricks with my mind. Even though my legs were tired  they felt like they wnated to run faster as if my legs had decided that this was the finnishing legs. I told the guy I was running with about how I had trouble to stop my legs to run to fast and struggled for a while but lost against my legs and gained some speed. After a while had build up a gap to the guy I had followed so far.

The following ks I was down to a 4,40-4,45 pace again. But I knew that it would be impossible to keep up the pace for the whole race. With only one k to the last lap I started to think that I should stop then I lapped because I was getting to tired, I could still hold the pace but I felt how my body was drained of power. And as I lapped I tried to not think at all so I wouldn’t get the thoughts of quitting again, because I knew that if I only could get past the finishing area without stepping off I would make the whole marathon.

I could hear the guy behind me getting closer and I was sure that as soon as he caught me again I had to keep up with him for as long as possible to get a finishing time sub 3,20. With 10 ks left I still had a pretty good margin, if I only could run at 54 minutes I would beat my personal best and usually that would be a piece of cake. But after running 32 ks at a way to fast pace I was pretty sure that I soon would run each k in over 6 minutes. Then the guy behind me caught me I couldn’t follow him for a second and he disappered in front of me. Fortunally I could see that one of the runners who were going for sub 3,10 was running even slower and that I was getting closer to him. This gave me a little extra power. I thought that I could get really close to him at the second to last water stop so I could get a little help with the pace for a while. But he stopped for so long that I passed him and then I did  we cheered for each other and instead of me getting behind his back for some minutes he got behind me. He kept up with me to the turning point where i turned around and shouted to him “now we just have five ks left, five ks with the wind in our backs come on we can make it!” He answered with “I’m completly exhausted and will be glad if i can finish the race”.

With 5 195 meters left I had 28 minutes to beat my personal best so I still had to keep running in a 5,26 pace for a new PB. I was to tired to calculate this all I knew was that I was loosing time quickly and had to keep pushing for yet some time. The next three ks I actually gained some speed and at the 40 k mark I had been running for 3 hours 6 minutes and 40 seconds and began to think that maybe it will be possible for me to reach my goal. But I wasn’t sure that i would be able to run for the whole distance, maybe I would have to walk for a while. So I just tried to push harder and harder and with only 195  meters left I looked at my watch and saw that I had a lot of time left and when my eye caught the finnishing line I even tried to sprint, but without power in my legs I didn’t gain much speed but i didn’t care. I just enjoyed the speakers sweet voice who declared: “Staffan Fredén Stockholm 3 hours 17 minutes and 23 seconds”.

Midnattsloppet på dryga 42 minuter.

En augustikväll varje sommar så förvandlas Södermalm till rena rama cirkusplatsen med samba dansare, jobbiga coverband och tio tusentals löpare när Midnattsloppet går av stapeln. Jag har alltid tyckt illa om det där loppet och försökt undvika att vara hemma den här helgen eftersom jag har svårt för det jippobetonade eventet med allt för många pajjasar som springer i maskeradkläder. Men förra sommaren var det några vänner som jag tränar med ibland som skulle springa som drog med mig och igår var det så dags igen.

Förra sommaren hade jag missat att anmäla mig i tid så leta på auktionssajter för att hitta en startplats och det hela slutade med att jag sprang som fru Bodström  i en tajt damtröja efter att jag köpt en startplats av en dam vars make (den förre justitieministern) hade glömt att berätta att de skulle på middag just den kvällen loppet skulle vara. Även i år hade jag glömt att anmäla mig i tid, men lyckades få tag på en plats av snubbe som inte kunde springa på grund av att han skulle på ett bröllop. Så vill du leta rätt på mig i startlista så står jag som Anders Jacobsson.

Tyvärr så fick två av mina vänner ställa in i sista stund p g a sjukdom. Men vi var i alla fall tre som samlades hos mig en dryg halvtimme innan starten laddade med lite espresso. Två av oss hade fått startplats i första startgrupp (men långt bak) och den tredje i andra startgrupp. Efter kaffet så värmde vi upp med en jogg i det lätta regnet till starten och gick in i startfållan ungefär en kvart innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen var i full gång med hög skitmusik och aerobicsinstruktörer som ledde en hysterisk upprvärmning.

Jag och Staffan stod ganska långt bak i vår startgrupp men eftersom tiden tas med chip så hade vi ingen panik med att få en bra startplats och när startskottet ljöd så tog jag det ganska lugnt fram till startlinjen. Troligen för lugnt för när jag väl kom fram till den så var jag inte alls beredd när folk trängde sig in  framför mig. Det här gjorde att jag förlorade ganska mycket tid i loppets inledning. Efter ungefär 200 meter kunde jag äntligen börja springa någorlunda men inte snabbare än under ett vanligt träningspass, runt 4.50 min/km. Det retade mig att det inte gick springa på som jag ville trots att jag i år stod i en mycket bättre startgrupp än förra året. Men efter ca 500 meter så jag att några började springa utanför plastbandet som avgränsade banan från trafiken. Jag tog efter och kunde snabbt plocka igen mark och vid 1 km-märket så passerade jag Staffan som hade varit precis framför mig när vi passerade startlinjen men bara sekunder efteråt hade jag halkat 20 meter efter.

Jag fick springa under plastbandet ett par gånger, bl a för att hålla undan för en ambulans. Under hela loppet så fick mycket av koncentrationen läggas på att tas sig fram och förbi folk snarare än att hitta en hög och jämn fart. Det blev upp på trottoarer, ner från trottoarer, zickzacka från kant till kant, korta rusher för att ta sig förbi folk, gena i kurvor eller ta ytterspår i fall det fanns mer plats där.

Under loppet togs det tre officiella mellantider, det var svårt både att hitta kilometermarkeringarna och se min egen klocka i mörkret, så någar bar kilometertider fick jag inte. Men 2,5 km passerade jag i alla fall på 10,50, snittfart 4,18 trots att starten är ganska plan och snabb. Och med den starten skulle det bli ganska svårt att ta sig under 43 minuter vilket var mitt mål.

Men sen lyckades jag öka farten ganska mycket och nästa fjärdedel av loppet sparng jag i ett 3,56-tempo och kunde plocka många placeringar, från 765 till 616. Sjätte kilometern är riktigt jobbig med en lång uppförsbacke upp till Sofia kyrka, ca 700 meter lång och med en höjdskillnad på 50 meter. Jag tog det ganska lugnt uppför och försökte hålla ungefär samma fart som majoriteten runt omkring. Det här gjorde att backen gick tämligen smidigt och jag blev faktiskt lite förvånad när jag hörde kören som signalerade att stigningen var över.  Sen försökte jag öka farten igen, men jag hade lite svårt att hålla en hög fart i mörkret på det ställen där gatubelysningen inte är lika stark.

Strax innan 7 kilometersmärket så passerar banan Fjällgatan där man har en av de allra vackraste utsikterna över centrala Stockholm. OCh när vi sprang förbi där tänkte jag lite grand på den gångna veckans jobb som till stor del utspelats just på denna plats. Här fanns det en vätskekontroll och funktionärerna här skrek uppmuntrande ord om att det bara var 3 km kvar. För min del så fick den här peppningen dock motsatt verkan då vi passerade kilometermärket först en minut senare och jag tappade lite gnistan och fick fr mig att det skulle bli omöjligt att få en hyfsad tid.

Upplägget som jag hade tänkt var att öka farten efter 7 km, men nu hade jag stora problem och kunde inte springa avslappnat utan fick kämpa och om jag tidigare bara såg de som jag var snabbare än så kunde jag nu bara lägga märke till dem som passerade mig utan att jag kunde svara. Med bara två kilometer kvar så kommerdet en kort med brant backe upp till Mosebacke. förra året tyckte jag att den var hemsk men nu gick det förvånansvärt lätt att ta sig upp. Efter det här så är det utför men jag vågade inte släppa på helt och hållet eftersom de blöta gatstenarna såg ganska hala ut i den regniga augustimörkret och jag ville inte halka omkull.  Med 1500 meter kvar så började jag öka farten, de 300-400 metrarna på St Paulsgatan är ganska bökiga eftersom gatan är trång och det stod en del bilar parkerade på den så det blev en del zickzackande och korta rusher istället för en stadig hastighetsökning. När vi äntligen kom ut på Hornsgatan så fick jag ett ganska fritt spår och kunde börja spurta. Man ser målet ganska tidigt vilket gör att målet känns mycket närmre än vad det är och det är lätt att bli övermodig. Med ett par hundra meter kvar så hörde jag någon bakom mig som ropade att han ville förbi, jag var i min tur på väg att passera en snubeb till höger om mig och om jag skulle ta ett steg åt sidan så hade jag varit tvungen att sakta in så istället la jag på en spurt i maxfart som jag försökte hålla så länge som möjligt. Det bästa hade nog varit att sparat det här krutet tills jag bara hade hundra meter kvar så nu fylldes benen med mjölksyra och med femtio meter kvar var det som om huvudet tyckte “nu är du ju i princip i mål så ta det lugnt” och jag saktade av lite väl tidigt.

När jag sprang över mållinjen så kollade jag på min klocka och såg att jag hade sprungit på tiden 42.10 vilket ger ett snittempo på 4,12 min/km, vilket jag får vara mer än nöjd med med tanke på den usla inledningen på loppet och den ojämna löpningen som det blir i ett lopp med så mycket deltagare som Midnattsloppet. Det var ju faktiskt mitt näst bästa millopp någonsin och bara 20 sekunder över mitt personbästa.

Midnight race in Stockholm

One night every summer my part of Stockholm (Södermalm), becomes a circus with samba dancers, cover bands and ten thousands of runners when Midnattsloppet hits the streets. I’ve always despised that race since it’s to many runners in masquerade outfits and more of a street party than a race. But last year a couple of friends taht I run with who was gonna run so I joined them. And this year we were gonna make this into a tradtion.

Last summer I forgot to register in time so I had to buy an entry ticket on a auction website, I bught the ticket of the wife of swedens former minister of justice and had to run in a tight lady T-shirt. This year I also forgot to register but got in contact with a guy who couldn’t run so I ran as Anders Jacobsson. Unfortunally two of my friends called in sick and had to cancel the race in last minute.

But the remaing three, me, Jonas and Staffan, met at my place half an hour before the start for a shot of espresso and pep talk. Me and Staffan started in the first group (but in the back of that group) and Jonas in group two. After the coffee we warmed up with a jog to the start, around 1 k, in a light rain. When we entered the starting area with around 15 minutes to go before the start the warm up was in full swing with loud bad music and aeorobic instructors leading the warm up.

We were standing really far back in our start group but since we raced with chip times I didn’t care that much because people in our startgroup should run in a pace around what I was aiming for. So I took it a little easy till I reached the starting line but wasn’t prepared with all teh people cutting in front of me right after the line. Making me lose a lot of time in the beginning. After aroud 200 meters then I finally could run properly, but not quicker than a 4.50 min/km pace, I was really annoyed and thought I wouldn’t be able to run faster than an easy work out, and I felt really light and quick. After around 500 meters I saw a couple of guys running on the wrong side of the plastic tape that parted the race course from the traffic. i took after them and started to gain places and around the 1 k mark I passed Staffan who started just in front of me but got away much better.

I had to cross the tape a couple of times back and forth because to get out of the way of an ambulance and other things. Thru the whole race I zig zaged up  on the pavement down from the pavement, from the left side of the street to the right, cutting corners taking a longer turn everything just to try to pass other runners.

The 2,5 k mark I passed at 10.47 making an avarage pace of 4.18 for the start of the race even though the start is pretty easy. And with that pace it would be difficult to reach my goal to go under 43 minutes.

But for the next ks I was able to pick up a lot of speed and from 2,5 to 5 k I ran in a pace of 3,56 min/km and gained a lot of places, from 765 to 616. The sixth k is terrible with a 700 meter hill and 50 meters in height difference. I tried to take it a little easy up the hills and just wanted to keep up with the same pace as most of the runners around me. And actually then I started to hear the choir at the foot of the Sofia church I was even surprised that the hill wasn’t longer. I tried to pick up the pace again but had actually problems with not seeing to good in the dark and I think that slowed me down unconciously. Just short of the 7 k mark the course pass one of the most scenic views over Stockholm and I couldn’t help thinking a little about the days that I spent on that place earlier in the week with my job. At the same place where was a water station and the people who worked in that shouted “It’s is only 3 ks left”, but the mark wasn’t until one minute later and that made me mad and the boost from having a good time at what I thought was 7 ks was all ruined and instead i started to get bad thoughts, thinking that it would be impossible to beat the 43 min.

I wanted to gain more speed between 7 and 8 ks and I felt that i had much more power in my legs but still I had problems with getting the pace I wanted and here I could only focus on the runners who passed me without noticing the ones I passed. After 8 ks there is a short but steep climb that I thought was terrible last year but yesterday I had no problems at all and after that it was downhill but the wet cobblestones made me take it a little slower in the corners to avoid slipping.  With 1500 meter left I started my long rush for the finish but for a couple of hundred meters the street is a little to narrow and badly lighten so it was impossible to get a clean path with a steady quick pace instead I had to make short outbursts and zig zag again to past other runners. With 700 meters the course turns in one the final street and I picked up even more speed as I got more space to run in my own pace. With just a couple of hundred of meters left someone shouted behind me that he wanted to pass me on the left. If I had taken a step to the right I would have to slow down because I had a runner slightly in front of me on my right. So instead I sprinted past him before I took right and kept sprinting for as long as I could endure. Of course this made legs full of lactic acid a little to early so with 50 meters I almost stopped because my mind told me “that will do, you are virtually at the finishing line and there is no need to  run more”.

I looked at my watch as I passed the line and saw that I finished at 42.10 making an avarage pace of 4,12 min/km. And with the bad start, zig zaging  and long hills I’m very pleased with that time. It was actually my second fastest 10 k race ever and only 20 seconds behind my personal best.

20 ks in almost sub 90 min

Friday early night I went out for a 20 k run. Just before the work out I read that I wouldn’t be allowed to use my marathon time from last year to qualify for next years Boston Marathon since qualifying times must be made after september 2008 and my time was from august 2008. So I need to make the marathon sub 3.20 once again if I want to run the classic in Boston.

And since I’ve not trained as good this summer as I did last year I’m not very optimistic about doing  that. This was what occupied my mind most of the work out. I felt pretty easy adn quick and decided to go for a quick run. And soon I was running in 4.30 min/km pace and it felt almost effortless so I decided to try to keep up the pace for as long as I could. First I aimed for a time around 1 hour 35 minutes for the 20 k run which should have been a pretty good time.

After around 15 minutes with music I started to listen to a podcast of the traditional swedish summer show “Sommar” hosted by the famous swedish chef Mathias Dahlgren. He talked about creativity and the importance of good products when you cook. And that you should think more about what you buy and that instead of chasing cheap food you should buy stuff of high quality and take care of everything instead of throwing things away. I totally agree with Mathias and wanted to visit one of his restaurants. It was two years ago since I last ate at Matbaren and I can only say that even though it’s expensive it’s worth every single krona. But his talk about paying for quality made me also think about another restaurant visit on one of the other Michelin awarded restaurants in Stockholm. I ate a fantastic dinner that cost around 2000 kronor (200 euros) per person and I can easily say that it was worth it because it was an experience of perfection. except for one thing, me and my friend was billed 15 euros for ordinary mineral water. I’m willing to pay for qualty both in service and ingredients but water for a dinner could never be worth that much.

Midway thru the podcast I arrived at the lake Trekanten there the few bums and junkies from the early winter in the summer warmth was grown into three times more bums. One of them took a big gulp of his warm beer and burped in my face as I met him. The smell of stale beer mixed with bad breath made me stop thinking about the beers I put in my fridge before i went out. 20 minutes later I met an alcoholic couple on disability scooters and I couldn’t help but think how much all the damages from alcohol drinking cost the society.

With only six ks left I felt really good and could keep up the good pace even though the last five ks are the hardest with a lot of steep hills mainly upwards. And I could even sprint with a smile on my face the very last k and almost broke the sub 90 mark. During the last 20 minutes I started to feel confident in my running and thought that I might be able to run sub 3.20 on the marathon in a month.

Sing along running

The last months I haven’t ran as much as I had planned. And this week isn’t any better. Tuesday was the third consecutive day with a short run; aprox 8,5 ks. Since I biked from my work I was pretty warmed up and tried to run in a quick pace. I started my imapmyrun on my iPhone and took off. Everytime I start the app it has problem with finding satellites so in the beginning it tells me that I ran with a 12 min/km pace. I didn’t have much time to run since I hade a date at my pub with my friend stefan one hour after I took off so I really had to keep up a good pace throughout the whole work out which wasn’t that easy. After 2 ks my iPhone showed that I was running in a 4,30 pAce and I could hardly keep this pace. This made it obvious that I miss the hill and interval training. Even if this was the third work out in three days it shouldn’t be at all dificult to keep a quick pace. But at least I passed a couple of runners.
During the run I had a couple of sing along moments that helped me keep up a good spirit. First My Love Is a Flower About to Bloom with Jonathan Richmann. Finally, yeara after I lost my record with that song istore uploaded it so I could buy it. It is One of my fav songs with Jonathan and the song that made me discover him. The second song was Johnnie with the Swedish singer Kal P Dal that includes the line: “I know The Fox, The Thunder and Buffalo Bill. I also had Not Fair with Lily Allen on my playlist and listening to that song on my iPhone made it clear how dirty the lyrics are, not that that is a bad thing. But sing along to it loud with my earplugs in makes not only me but the people I pass smile.

Soundtrack of the run

Art Rules      Chicks on Speed
So Human      Lady Sovereign
No más Myolastan       La Casa Azul
Nonstop Nonstop Nonstop      Jeans Team
My Love Is a Flower (Just Beginning to Bloom)    Jonathan Richman & The Modern Lovers
Not Fair        Lily Allen
Jonnie       Kal P. Dal
Letters From a Voyage to Sweden       Cats On Fire
Heaven Knows I’m Miserable Now       The Smiths
I’m Not Scared    Ladytron
Pop the glock        Uffie
Paper Planes       M.I.A.

Running in Frascati with a hangover

A run in a park in Frascati with a hangover

Today I took a run in the beautiful city Frascati, 30 minutes with train from Rome. I had found a nice but small park then I took a walk in the city earlier in the day and saw a bunch of runners doing lap after lap but then I arrived to the park after an easy jog from the hotel, the scene had changed. Now at five thirty the park was filled with people dressed up for the saturday mostly teenagers in large gangs. I could only see three other runners in the park. I had messuered a course zig zaging in the park at mapmyrun.com and found a lap that was exactly one k. I wanted to run between 4.00 and 4.30 but wasn’t sure that I could do that because I haven’t been able to train as mauch as I wanted due to a lot of work.

Some streets that I had marked at mapmyrun.com didn’t exist so I had to change the course and the first lap was sub 4 minutes even though i didn’t have a quick pace. It was clearly short of 1 k so for the next lap I chnged the course a little and with only a little quicker pace I was still at the 4 minute mark as I lapped so for the third time i changed the course and ran the third lap at 4.20.

200 m of the lap was in the direct sun and I started to feel the warmth that made the hangover from the day before. The headache made me recall the night before and the very nice dinner I ate on a piazza with a view over Rome that started with the huge plate of antipasti; porchetta, coppa, salami, pecorino and a lovely mozarella. This would have been enough for a whole meal but then in Rome… So after tha antipasti I had a plate of pasta with zucchini, eggplant, sundried tomatoes and for entre I ate trippa romana (tripe in tomato sauce) and for dessert a cake with ricotta cheese and preserved strawberries: But it wasn’t all that I had eaten that made me suffer as I ran. It was all the wine.  Around the dessert a couple on my left said I had to take a glass of their wine because that would be a perfect match with the cake. The wine was a sprakling sweet red wine and they were right. After I finished the cake they offered an other glass and said I had to try it with the local specialty round bisquits called ciambelle that you should dunk in the wine. Of course they were right  it was really good. But on its own the sparkling red wine was actually quite awful. After the couple left I finished the dinner with a glass of grappa because I was so full. Actually it wasn’t finished completly the young couple on my other side offered me a glass of wine so I could cheer with them and we started to talk and drink more wine for half an hour even though they didn’t speak a word english and my italian is not much to write about.

The hangover didn’t do good for my running but catching up other runners did especially as they looked as serious runners in their linnens making the fourth and fith lap go around sub 4.20.  But at the end of the sixth lap I couldn’t keep up the pace anymore so I stopped at 4.30, drank some water from a fountain and sat down for five minutes before I started to jog again. Since the run with ”high speed” didn’t go on for longer than 6 ks I didn’t want to return directly to the hotel so I took off upphills to the backside of the park and ran into the make out place for the cities teenagers. I also took a short tour in the residential parts of Frascati trying to find the Amadeo Amadei arena named after the AS Roma legend that was born in Frascati. I only found the september 8th stadium but that is no big matter. Yesterday I met an other Roma Legend the great (but tiny) Bruno Conti.

I jogged home to the hotel and in total I think I ran around 11-12 ks.